Hösten 2005 åkte jag iväg till Köln i Tyskland för att volontärarbeta och samtidigt uppleva världsungdomsdagarna. Jag hade sett annons om detta på en sajt på internet, och då jag älskar att resa och att möta spännande nya människor och se platser som är annorlunda mot Sverige, och samtidigt var sinnebilden av en fattig studentska, så tänkte jag "Perfekt!"
Jag började med att boka själva resan - så billigt som möjligt var min enda tanke. Valet kom att falla på DB Nachtzug, dvs nattåg i tysk regi. Resan ner var kul. Kom att hamna i en minimal 6-britsars kupé tillsammans med en tysk 2-barnsfamilj som var på väg hem efter semester i Sverige! Jag är inte bevandrad i det tyska språket, och deras engelska var ganska knagglig.. men gester och grimaser är universella uttrycksmedel och snart var vi igång med kortspelande och skratt.
Då jag vaknade på morgonen, öm i kroppen, upptäckte jag att en danska stigit på tåget under natten och intagit britsen mittemot min. Det visade sig att även hon skulle volontärarbeta i Köln. (Senare under vår vistelse skulle vi komma att upptäcka att vi nog faktiskt var de enda skandinaverna som valt att göra detta, och att det var hur underligt som helst att vi inte bara kommit att hamna i samma kupé, utan även att vi blivit tilldelade samma adress för vår inkvartering, samt att vi bokat samma tågresa hem också! Bland 25.000 volontärer lyckades danskan och svenskan hamna sida vid sida!)
Jag och Kirsten (hon hette så, danskan), tog oss till incheckningen där vi fick våra id-kort och t-shirts samt adress till Albert Schweitzer Schule, där vi fått våra sovplatser. På vägen dit stoppades vi av representanter för en lokal radiostation som ville att vi skulle lämna vår syn på världsungdomsdagarna på våra hemspråk. Då stod vi vid tågen. Köln har, vilket jag blev glatt överraskad att upptäcka, ett spårvagns- och stadstågsystem som nog är lite rörigare än Londons, men dock ändå begripligt. Därför förstod vi att vi skulle byta tåg vid den stora och berömda Köln-katedralen. Då vi kom dit blev jag fullkomligt häpen. Nog hade jag sett bilder, men att en byggnad kan vara så stor och vacker är ändå otroligt! En osynlig kraft närmast tvingade mig att gå in genom portarna och titta närmare på underverket! Det gjorde jag, och det är ingen underdrift att hävda att en mindre by hade fått plats under dess tak. Faktiskt blev jag och danskan för ett tag av med varandra därinne. Dekoren är slående, atmosfären dammigt mystisk. Trots ett otal turister kändes det aldrig som en turistfälla, utan helt äkta. Efter att Köln sönderbombats under andra världskriget var delar av denna katedral det enda som stod upprätt fick jag veta. Bland annat det enormt höga tornet, vars höjder man kan uppleva genom att gå uppför en evighetslång spiraltrappa. Då man en halvtimme och mycket snurrigare i huvudet senare kommer ner igen är man en svindlande upplevelse rikare, det lovar jag!
Kölns stadskärna är ultra-modern. Innebutiker, caféer och en lite futuristisk framtoning samsas med Kölsh (lokalt tillverkad öl av ett flertal märken - helt ok i smak) och McDonalds. Vanliga mataffärer är dock svårt att hitta, kölnborna själva verkar mer benägna att göra sina inköp på stora supermarkets i utkanten av staden. Jag trivdes ganska bra i denna delen av Köln, men prisnivån gjorde att jag inte kunde ta ut svängarna där på ett sådant sätt att det skulle gjort denna miljö rättvisa.
Efter incheckningen på skolan, där jag hamnade i en sal med enbart polacker - något jag tyckte var mer än ok då jag trivs utomordentligt med denna nationalitets sinne för humor och gästvänlighet - var det dags att påbörja min vistelse på allvar.
Under de två veckor jag stannade i Köln arbetade jag mycket och upplevde mängder av färgrika kryddade möten med ett oräkneligt antal människor av ett lika oräkneligt antal ursprung, bakgrundshistorier och nationaliteter. Mest rikt representerade var väl italienarna, fransmännen, tyskarna och polackerna - men australiensare, filippiner, amerikaner, chilenare etc fanns också representerade. Jag tror inte att jag någonsin igen i mitt liv får en sådan gyllene chans att möta representanter för så många olika länder vid ett och samma tillfälle! Effekten förstärktes av alla viftande flaggor som blandades med varandra, och den gemenskap över landsgränser som allas närvaro var ett bevis på. Lika mäktigt och kraftfullt blev det förstås även de gånger ett enda land samlades och sjöng sin nationalsång och ropade sitt lands namn högt och klart - kraftfullt för att varje gång var det minst 30.000 människor med och lika många eller fler som svarade dem med respekt och glädje.
Men det som kanske ändå är mest intressant att nämna här, för de som vill besöka Köln, är väl mitt intryck av staden. Jag har redan nämnt katedralen och innerstaden. Vad som även är värt att nämna är att Köln har många utställningar, på Wallraff-Richarts Museum är det till exempel kända konstnärer som gäller - när jag var där var det ett tema med "Jesus i konsten" - och enastående målningar av bland annat da Vinci, Rembrandt, Durer, Picasso, Rubens. Även annars ska det vara målningar värda att titta på där. Köln har även ett förintelse-museum som är otäckt, men kanske nyttigt att besöka. På den mindre allvarliga sidan finns här ett parfymeri som har guidade turer, och en chokladfabrik där man får doppa sitt kex i en chokladfontän som är rätt häftig, om än något annorlunda än Willy Wonkas magiska skapelse.
Som sagt kan jag inte tyska, men det var inte något direkt hinder för att kunna uppleva allt Köln har att erbjuda. Utställningarna ovan är bara ett litet axplock av vad som finns i staden. Jag bör också nämna att Köln är känt för sina teman överlag, och hela stadens delaktighet i olika evenemang är kanske den ingrediens som ger Köln dess många årliga besökare. Kölns Messe-Hallar står kanske som dessa evenemangs Palats, från vilkas gigantiska hallar flera teman utstrålar. Precis innan Världsungdomsdagarna var det Gay Pride tema och varje år är det flera olika händelser av ovanlig magnitud. När jag säger att alla är delaktiga menar jag verkligen alltifrån museum och föreningar till pubar och stadsinvånare. Det blir rena festivalyran när ett sådant här tema rör om staden! Det är en del av Kölns personlighet och karaktär, därför kan jag rekommendera att resa dit vid ett sådant tillfälle, även om mängden besökare nog kan chocka lite, särskilt mot en så genom-europeisk bakgrund! Värlsdsungdomsdagarna hade till exempel över 800.000 besökare förutom de permanenta stadsborna, och människor som rest dit av andra anledningar! Tågen var överfulla, tågstationer spärrades av och stängdes tillfälligt, torgen var sprakande uppvisningar av människohav.. Men då alla är delaktiga blir det även en smidighet, en gemenskapskänsla, och en tro på mänsklighetens finare sidor. Det var inte alls den mardröm det lätt kunnat bli, utan som en dröm, denna utopiska verklighet. Jag tror att svaret Köln hittat i dessa sammanhang nog är kärlek - kärlek som den minsta nämnare som knyter oss alla samman på jorden. Och det fungerar!
Nåja, för att nämna ytterligare några saker innan jag avslutar:
Bron som förbinder Kölns 2 delar (Köln är likt Budapest delat av en flod, i detta fallet Rhen), är en vacker skapelse. Över den går stadstågen allt som oftast, och det är kanske det enklaste sättet att få en tjusig vy, både över floden och bron, och även över staden.
Förutom huvudkatedralen finns det andra, mindre katedraler och kyrkor spridda över Köln. Massor, alla med sin egen historia och från olika tidsperioder. Är man intresserad av detta område är Köln ett MÅSTE att besöka!
En del av staden som är totalt annorlunda mot innerstaden är om man med stadståg åker några minuter åt Universitets-området till. Där ligger en stadsdel som är mer "ruffig", mer internationell. Här hittar man kebab, graffiti, Kuba-föreningar, indiska restauranger och internetcaféer. Prisnivån är helt annorlunda - på en ayurvedisk restaurang fick jag en fantastisk 3-rättersmåltid för 5 euro. Internet-surfande en timme kostade 3 euro. Och en pint Guiness på den mysiga irländska puben gick på 4,6 euro. Helt ok alltså, och här trivdes jag fantastiskt bra. Atmosfären är underbar och helt i min smak. Bara för denna delen av staden är jag beredd att någon gång återse Köln! Ja, kanske till och med bara för den irländska pubens skull!
Utanför själva Köln, omkring en timme bort med "riktigt" tåg, kan man hitta omgivningar som tagna ur en saga. Köln är ändå en storstad, och bitvis ganska hård, med bygg- och gatuarbeten som jämt pågår och inte så vacker med klassiska skönhetsmått mätt. Ett shoppingparadis är det såklart, med en ovanligt lång shoppinggata som tar ett par timmar att ta sig igenom till fots om man inte stannar på vägen. Men en grön stad kan man absolut inte kalla det. Utanför Köln är det som sagt annorlunda. Här finns småbergen, de övergivna klostren på kullarna, korna på bete, skogen och allt det gröna som korsas av ringlande Rhen-vatten på sin färd, samt sovande småbyar. Det är absolut precis så fint som man kan tänka sig att till exempel Österrike kan vara. Det förvånade mig en aning - denna sida av Tyskland som naturparadis. Rekommenderas!
Något annat som ligger någon timme med tåg utanför Köln är ett par andra städer - Dusseldorf och Bonn. Dusseldorf besökte jag aldrig, men Bonn är en cool stad. Helt annorlunda mot Köln i känsla och "upplägg". Bonn är ett rakare och striktare rutnät, verkar mer planerat ur en kartläggares synvinkel, och lättare att hitta. Bonn har en ung, kaxig atmosfär som varvas med sådana saker som ett stort konserthus och Beethovens gamla barndomshem öppet för besök. Jag tyckte om Bonn. Dess proportioner är inte en tiondel så gigantiska och imponerande som Kölns, men i gengäld är staden varmare och mer "studentsk". Ett intellektuellt hjärta som varje besökare kan få sin personliga prägel på att ta med sig hem. Köln kan mer sägas vara ett gemensamt hjärta på en opersonlig basis. Konstigt men sant.
Naturligtvis upplevde jag mycket mycket mer, dygnet runt i 2 veckor upplevde jag denna tyska stad en timmes färd från inte bara landsbygd och andra tyska städer, utan också från Holland. Köln är en utmärkt utgångspunkt och språngbräda vidare ut i Europa. Tågen ser ut som gamla öststatsspöken utanpå, men är fullt fungerande transportmedel som används dagligen av tyskarna själva och ser helt ok ut inuti.
När jag nu ändå bör avrunda denna berättelse vill jag säga att några kamerabilder har jag inte, eftersom jag anser att en resa sätter de djupaste bildavtrycken i själen när ingen mekanisk apparat skymmer sikten... Och dag som natt erbjöd denna stad mig material som blivit till livslånga minnesfoton från denna stad. Köln är en lite knäpp och uppochnervänd företeelse - här samsas det nergångna gamla med det ultramoderna nya - de enorma proportionerna som får en att kippa efter luft med de normalstora vanligheterna. Kommersialismen är mer än markerad, samtidigt liknar staden till sitt yttre mer en arbetarstad, fast med religiösa mästerverk inkastade i helheten. Gigantiska "tomma" områden bredvid proppfyllda kvarter gör sitt för att bidra till den surrealistiska känslan.
Ja, Köln är en lite knäpp stad. Jag kan absolut rekommendera ett besök dit! Med lite tur kan du få en tågbiljett dit för några hundralappar.
(Och ja, på tal om det, hemresan gick bra. Jag sov alla 14 timmarna till Malmö! Kom hem lagom till Malmö-festivalen, och fick trots detta en rejäl kulturchock - gatorna verkade så tomma och festivalyran var visst inte så yrande alls?!)
************************************************** ***********
Ok, hoppas det blir rätt nu!