En resa genom Latinamerika

Under april och maj månad hade jag förmånen att tillsammans med 13 andra studenter och en lärare från Karlstad resa till Latinamerika för att resa runt och besöka tre länder; Bolivia, Peru och Brasilien.

Vi reste från Sverige den 18: e april och efter ett alldeles för stort antal flygbyten landade vi slutligen i La Paz dagen därpå. Jag hade varit lite orolig för den s.k. höjdsjukan som kan drabba människor som besöker platser på hög höjd, flygplatsen i La Paz är nämligen, enligt vad jag erfarit, världens högst belägna flygplats, på en höjd av drygt 4000 meter över havet. La Paz fungerar som huvudstad i Bolivia även om Sucre fortfarande idag är formell huvudstad och ligger på en höjd av 3600 meter. Bolivia är det fattigaste landet i Sydamerika med den lägsta medelåldern och största procentuella andelen indianer. Indianerna och mestiserna (blandrasiga) utgör knappt 90 % av Bolivias befolkning. En av dagarna i La Paz tillbringade vår grupp på en katolsk skola i El Alto som är en grannstad till La Paz. De elever jag där mötte, både tjejer och killar, var mycket studiemotiverade (eftersom det är ett privilegium att få studera) och var enormt nyfikna på oss. Klassrummet de hade till förfogande var till storleken ungefär lika stort som ett svenskt, men med 55 elever inuti plus 15 svenskar lovar jag att det var trångt. Besöket avslutades med att jag med flera fick skriva autografer till barnen i en timme, första och förmodligen sista gången i mitt liv jag känt mig som kändis. De sista dagarna i La Paz var ganska oroliga eftersom det förekom både strejker och demonstrationer och överallt kunde man se kraftigt beväpnade poliser och militärer och på avstånd hördes skottlossning.

Vår nästa anhalt blev en liten stad nära gränsen till Peru som hette Cocacobana. Där stannade vi bara i tre dagar. Staden ligger vid Titicacasjön som är en av världens högst belägna sjöar och som också är Sydamerikas största, aningen större än Vänern. Höjdpunkten där blev när vi åkte ut med båt till Solön som ligger granne med Månön. Där vandrade vi omkring omgivna av ett fantastiskt naturlandskap med få turister. Därefter begav vi oss över gränsen till Peru och hamnstaden Puno. Resan dit var inte helt problemfri, vid ett tillfälle fick vi lämna bussen och vandra över en bro eftersom befolkningen i byn blockerade bron i en missnöjesprotest. Dagarna därpå fick man sedan höra att borgmästaren i byn upphävt broblockaden, vilket resulterat i att han och flera kommunala tjänstemän hade lynchats av en rasande folkmassa.

Från Puno fortsatte vi med vår upptäcktsfärd runt Titicacasjön, vi besökte bland annat ett antal vassöar strax utanför Puno. Öarna flöt runt på sjön och underlaget var byggt av ett två meter tjockt lager av vass, som byttes ut två gånger per månad. En annan ö som vi också besökte var Taquilaön, en annorlunda liten ö där befolkningen lever i ett sorts kollektiv. Männen virkade och vävde kläder medan kvinnorna fiskade och arbetade med jordbruket. Männen hade dessutom alltid mössor på sig men med olika färger, de som hade röda mössor var gifta medan de med röd-vita mössor var ogifta.

Efter några dagar i Puno gav vi oss iväg till Cuzco, Inkarikets forna huvudstad, där vi stannade drygt en vecka. Den absoluta höjdpunkten under dagarna i Cuzco var den s.k. Inkaleden, vi var fem svenska studenter som valde att gå hela Inkaleden som tar fyra dagar att gå. Det var en tuff vandring mellan Andernas bergtoppar men med fantastiska vyer. Den fjärde dagen nådde vi äntligen Machu Picchu som var en helig stad i det forna Inkariket, en stad som spanjorerna aldrig fann eftersom Inkaindianerna förstörde vägarna till staden och flyttade därifrån, allt för att spanjorerna inte skulle hitta den. Efter några hundra år hade även indianerna glömt bort staden och det var inte förrän 1911 som den återupptäcktes av en amerikan, det tog hela 30 år att få fram staden i dess ursprungliga skick.

Efter fyra dagars hård vandring var det skönt att komma tillbaka till Cuzco och få duscha och sova ut för att därefter flyga till Brasilien och den vackra staden Rio di Janeiro. Vi stannade bara en natt där för att sedan ta en båt ut till ön Ilha Grande som är en liten ö med ungefär 7000 invånare. Det är en populär ö med massa vackra stränder, exempelvis var vi en dag på Lopez Mendez som utan tvekan är en av världens tio vackraste stränder. Även djurlivet där är mångfaldigt, det fanns kolibris, papegojor, delfiner, apor och på vissa ställen skulle det också finnas krokodiler, tack och lov såg vi dem aldrig. Hotellet vi bodde på, Colibri Resort, ägdes av en svensk-brasilian och hans svenska hustru. Mannen, Toninho Fagerlund, växte upp som gatubarn i Rio di Janeiro, men fick sedan chansen att spela huvudrollen i Arne Sucksdorffs film "Mitt hem är Copacabana" som blev en ganska stor film i Sverige i slutet på 60-talet. Han adopterades sedan av en filmarbetare och flyttade till Sverige där han fick möjlighet att gå i skola men är nu tillbaka i Brasilien där han driver ett litet hotell och har stora visioner beträffande Ilha Grande.

Efter att ha tillbringat knappt en vecka på denna sagolika ö åkte vi tillbaka till Rio di Janeiro för att där tillbringa våra sista fyra dagar innan hemresan. Rio di Janeiro har mycket att erbjuda och den som vill lata sig i solstolen på stranden har verkligen kommit rätt. Copacabana är en mycket populär strand där man kan dansa samba, spela fotboll och volleyboll eller bada i de varma vågorna som sköljer in från Atlanten. Jag ska väl erkänna att jag spenderade några dagar där. I övrigt rekommenderas ett besök vid den 30 meter höga Jesus-statyn som står på ett högt berg och vakar över staden. Har man fortfarande tid över att spendera, vilket vi tyvärr inte hade, kan man besöka en av världens största fotbollsarenor som ligger i Rio di Janeiro, Maracanã fotbollstadium, som förut hade en publikkapacitet på 200 000. Idag har man renoverat om den och kapaciteten är inte lika stor, och trots allt är det inte fullsatt där heller särskilt ofta.

Tillbaka i Karlstad och Sverige kan jag bara summera resan som mycket lyckad. Man har fått se många nya saker och upplevelser som inte kan beskrivas i ord. De snöklädda topparna i Anderna gör sig inte heller rättvisa på bild utan måste upplevas på plats. Jag rekommenderar alla som har chansen att resa dit att göra det, själv hoppas jag att få uppleva Latinamerika fler gånger i mitt liv.