Efter en flygresa på 15 timmar, via Oslo och Teneriffa landade vi i Natal och blev samtidigt 4 timmar ”yngre”. Vi hade bokat tre hela veckor i Ponta Negra och med tiden blivit oroliga för att det kanske var för lång tid på samma plats. Borde vi ha tagit en del av tiden i Rio? Kortare tid? Kanske lägenhetshotell? Vi hade inte behövt fundera: tre veckor i
Ponta Negra på ”D-Beach Resort” var himmelriket!
http://www.dbeachresort.com.br/
Så nära havet det går, bara strandpromenaden emellan, och nära Morro de Carrera. Hela hotellområdet är små vita bungalows med blå fönsterluckor, i varje hus finns fyra rum med varsin ingång och balkong. Det är gångar och trappor och fin växtlighet överallt. Allra högst upp finns ett mini-mini regnskogsområde med rekreationshyddor fulla av hängmattor som en anställd gungar. Hela hotellområdet är fullt med papayaträd och de ramlar papayor från träden titt och tätt. De samlas ihop i skottkärror och körs bort av trädgårdsmästarna. Frukten kastas inte utan ges till fattiga barn utanför hotellet. Man är mycket mån om både fattiga människor och miljön (träd/djurliv) här.
[pic:3ce71e8047]345[/pic:3ce71e8047].[pic:3ce71e8047]346[/pic:3ce71e8047].
Nära till både pool och hav. Hotellet värnar om växtligheten.
Hotellet har två pooler, en med bar och vattenfall och en flerdelad med växt-öar i. Gott om solstolar och en vänlig man som sköter poolerna och delar ut dynor. Handdukar lånar man i receptionen. De flesta gästerna är italienare, det är ganska skönt att inte vara omgiven av bara svenskar. Samtidigt gör det att de få Scandinaver som finns här umgås lite mer och vi fick även Italienska vänner. Ett aktivt ”animaziones-gäng” håller igång med vattengympa, lekar mm. Det är jättetrevliga ungdomar som alltid ser glada ut. De lyckas få med sig de flesta i alla åldrar. Hela dagarna vandrar städerskorna med sina städvagnar på gångarna och ett stort antal trädgårdsmästare håller efter växtligheten.
Alla är lika glada och trevliga.
Något som inte är så bra på D Beach? Nja, det skulle väl vara priserna i restaurangen då. Men eftersom
Ponta Negra är fullt av bra restauranger så har det ingen betydelse. På Camarouche får man fantastiska räk- och fiskrätter, Fellinis fläskfilé i gräddsås är perfekt, gillar man fondue är La Cachette självskriven och på Ponta Negra Grill får man ett stort värmefat med grillkol inuti och 3-4 kotletter vardera, vill man gå på svenska Cactus så är pepparsteken jättefin, Don Vincente var trevlig. Det finns många fler ställen, goda och trevliga.
Mornarna i Natal är underbara. Det är soligt och stilla ute. Fåglarna kvittrar (vissa mer skriker) och man kan se kolibier som står stilla i luften. Mannen som gör rent poolen kom alltid och hälsade med en ”brasse-tumme”.
Dagarna är varma men klimatet skiljer sig mycket från t.ex. Thailand. Här är inte fuktigt och det fläktar lite lagom hela tiden, vi tyckte klimatet var betydligt behagligare.
[pic:3ce71e8047]357[/pic:3ce71e8047].[pic:3ce71e8047]358[/pic:3ce71e8047].[pic:3ce71e8047]359[/pic:3ce71e8047].
Hotellet hade bra uppvisningar av Capoeira (bild 1+2) och samba (3).
Vi fick se många uppvisningar med
den Brasilianska kampsporten Capoeira. Den uppfanns av de afrikanska slavar som Portugiserna på sin tid tog hit för att arbeta på sockerrörsplantagerna. Genom Capoeria kunde de öva sig mitt framför ögonen på Portugiserna, som annars hade förbjudit träning av detta slag. En av de grupper vi såg leds av en präst som på detta sätt tar hand om barn som annars skulle blivit gatubarn.
Slavarna hade fler smarta drag; Portugiserna försökte tvinga dem att bli katoliker. Men de var smarta och döpte om sina gudar till katolska helgonnamn! Vi såg slavkyrkor, till skillnad från andra kyrkor var porten vänd från katedralen istället för emot den. De har också bara ett torn; en kyrka skulle ta två torn för att vara färdigbyggd och när den var färdigbyggd måste man börja betala skatt.
Vi besökte förstås Natal. På vägen passerade vi Parca de Dunas, som är en nationalpark, dels stranddelen med de sanddyner som skyddar den
Atlantiska regnskogen innanför, pch dels själva regnskogen. Den Atlantiska regnskogen kan bli ca 20 meter hög medan Amazonas kan bli 100 meter så det är stor skillnad. Sanddynerna renar regnvattnet och ungdomarna använder dem att surfa i. När vi har högsommar är det vinter i Brasilien. Kallt – bara 22 grader varmt – och mat får skotta och ploga. Men inte snö utan – sand.
På den gamla, kringbyggda adelsmansgården som numera inrymmer
Centro de Turismo kunde vi handla i lugn och ro. Redan utanför köpte vi väldoftande sandelträrötter av en man. Snabbt, snabbt kom en figur på skateboard nerför backen när vi kom. Det var en man som saknade nästan hela kroppen och hur skall man då försörja sig utan att tigga. Ändå verkade han så förnöjd med sitt liv och så tacksam över det lilla han fick.
I stadsdelen Alecrim letade vi skor men hittade mest bara plast, när det var dags att åka hittade vi riktiga skoaffärer men de hade lika bra skor i Praia Shopping som vi kom till senare. Allra bästa skoshoppingen var nog handgjorda lädersandaler hos en skomakare på strandpromenaden.
Vi skulle fira Lasses 50 års dag och hade noggrant valt restaurang för denna speciella kväll: Tabua de Carne. http://www.tabuadecarne.com.br/inter..._historia.html Den var riktigt fin och dessutom trevlig, låg innanför en välskött trädgård under ett stort halmtak. Vi hade förstås valt den speciella Brasilianska grillvarianten churrascaria. Först ett långt och välfyllt buffébord med alla sorters sallader, grytor, ungsbakade rätter, frukt, efterrätter m.m. Där fanns även en liten tunna med sockerrörs-snaps; cachaca. Vi provade det inhemska rödvinet Marcus James och det var riktigt gott (cabernet sauvignon). Sen satte man sig vid bordet och så började kypar-paraden! Man grillade på spett, som kebab, och varje spett som blev klart hämtades av en kypare som sedan gick runt till borden och skar av vad man ville ha. De vandrade runt med 26 olika grillade rätter, mest kött och fågel men även tex ananas. Man pekade på vad man ville ha och det lades på en tallrik mitt på bordet som man sen tog från. Hela tiden kom det nytt och den som ville kunde sitta och äta tills de stängde. Det gjorde inte vi men det var fantastiskt gott och även en annorlunda upplevelse som vi avslutade med irish coffée. Notan gick bara på 125 real (450 kr) för denna festmåltid!
[pic:3ce71e8047]356[/pic:3ce71e8047].[pic:3ce71e8047]353[/pic:3ce71e8047].[pic:3ce71e8047]354[/pic:3ce71e8047].[pic:3ce71e8047]355[/pic:3ce71e8047].[pic:3ce71e8047]352[/pic:3ce71e8047].
På Natal International Show - NIS - var kostymerna påkostade
Utöver uppvisningar i Capoeira såg vi fler uppvisningar i samba och andra danser. Vi provade själva också, hotellet hade både uppvisningar och lektioner. Vi besökte även
NIS – Natal International Show – och såg deras påkostade uppvisningar. Det var sevärt. Det kunde man däremot inte säga om den grillmiddag som ingick innan om man åkte till NIS med resebyrån. Boka NIS utan middag med Viking istället och gå en annan kväll på Tabua de Carne, som är en riktig churrascaria.
Vi åkte på utflykt till
Pipa. På vägen stannade vi i byn San José de Migebo där det var lördagsmarknad för lokalbefolkningen. Kött, fisk, kyckling, frukt och grönsaker såldes från stånd och vagnar. Gatan var trafikerad av ett stort antal skottkärror – i den fraktade man hem sina inköp. En häst, med en kärra full av bananer, tittade på oss. Från en skottkärra hördes hög musik och barn och ungdomar flockades runt den, det var ”musikaffären”. Mest fascinerande tyckte jag återanvändningen av bildäck var. Man hade gjort stora byttor av dem, kanske för att tvätta i, med handtag och allt.
I helt underbar strandvik – Paia de Madeiro badade vi med de vilda delfinerna, som simmade runt bland de badande och ibland hoppade. Här fanns inte så mycket folk och bara en servering – inget annat. Det var långgrunt och varmt och skönt att bada. Vågorna var lämpade för surfing.
[pic:3ce71e8047]347[/pic:3ce71e8047].[pic:3ce71e8047]363[/pic:3ce71e8047]
Ett gäng apor höll till i trädet utanför vår balkong
Djurlivet är som vanligt rikt om man bara ser sig omkring. Vi gick upp tidigt för att åka på utflykten till Pipa och mata apor. Vad får vi då se i trädet utanför balkongen om inte – apor! Alldeles fullt med små sangoi-apor med randiga svansar som kilade upp och ner. ”I like to move it, move it…”. Under dagen i Pipa fick vi se fler apor och även delfiner. Vi hörde ett pipande utanför rummet och där tittade minsann fram en liten, liten grå kattunge fram bakom vårt kylaggregat. På natten flög fladdermöss från vårt ap-träd och morgonen efter satt där två präktiga ödlor i trädet. Jo, det rymdes fåglar i trädet också. Stor gul skrikfågel satt där ofta (helt egen-påhittat namn, men mycket passande).
[pic:3ce71e8047]351[/pic:3ce71e8047].[pic:3ce71e8047]350[/pic:3ce71e8047].[pic:3ce71e8047]349[/pic:3ce71e8047].[pic:3ce71e8047]348[/pic:3ce71e8047].
Beach buggy utflykt till Genipabu
Beach buggy tur är nästan obligatoriskt. Upp och ner över sanddynerna i flera timmar med stopp vid ett par sjöar. Det var - annorlunda. Fyra båtresor, två gånger stakade bilen över på en liten flotte. Man kunde åka linbana direkt ut i vattnet och sen dras upp av motorn i en avlagd personbil. Lunchbuffén var fin. Det var värre för de stackars magra kor, åsnor och hästar vi såg, de åt direkt ur sophinkarna. Dromedarerna matas med döda hästar och hundar och gråter på nätterna – enligt guiden. Vi red inte dromedar.
[pic:3ce71e8047]360[/pic:3ce71e8047].[pic:3ce71e8047]362[/pic:3ce71e8047].[pic:3ce71e8047]361[/pic:3ce71e8047]
Våra allra bästa vänner blev Luciano och den lilla svarta katt som flyttade in hos oss och gick under benämningen Kissen. Men alla var så snälla och pool-mannen får symbolisera dem allihop.
Människorna – dem får vi inte glömma! Brassarna är helt underbara, i alla fall alla som vi träffade. Nästan ingen talar engelska men man klarar sig oftast ändå. Luciano jobbade på hotellet men har nu kommit in på musikuniversitet – vi har fortfarande kontakt. Och vi fick både svenska och italienska vänner under de tre veckor vi var gäster i detta underbara land. En av dem var Bernt som passade på att kolla in hur bartendern blandade den Brasilianska drinken Caipirinha av sockerrörsbrännvinet, Cachasa.
Caipirinha enligt Bernt (1 glas):
Krossa 2 lime i småbitar och 4 tsk socker.
Skaka i shaker tillsammans med mycket
krossad is och ca 2 cl cachasa.
Hemresan blev upplevelserik och tog totalt närmare 23 timmar.
Det var en omställning att komma hem till ett smällkallt februari-Sverige efter en av de bästa resor vi varit med om.
/Eva Ullerud med familj
MERA KULTUR OCH HISTORIA!
Brasilien är ett land fullt av influenser från olika håll. Först bodde indianerna här. Sedan – på 1500talet – kom Portugiserna, med det språk som fortfarande talas. De tog hit Afrikanska slavar, som införde capoeira. Därefter intogs landet av Holländarna. Sen kom Amerikanarna på visit. Under kriget var Natal en mycket viktig militärbas för USA, 50.000 militärer var stationerade här. Att en av stränderna döpts till Miami Beach är därför inte så överraskande. Amerikanarna hade faktiskt sån tur när de flög just från Natal-basen under kriget så de döpte staden till segertrampolinen.
Idag har Brasilien ca 180 miljoner innevånare. Huvudstaden Brasilia byggdes helt från grunden 1956-59 och resulterade i en statsskuld som man kämpat med sedan dess. Först nu är den betald, det har resulterat i att valutan gått upp mycket senaste året så det är lite otur att vi kommer just nu… Landet är uppdelat i delstater och Natal ligger i delstaten Rio Grande del Norto.
Längst med havet såg vi mangroveträsken. Där föder hajarna upp sina barn. Man tog bort träsken utanför Recive – de verkade ju fullständigt onödiga – men se det var inte någon god idé för då fick man genast problem med hajattacker vid stränderna, så nu låter man mangroven vara kvar.
Frukt finns det gott om i Brasilien och vi såg hamnen där Natals frukt exporteras till bl.a. Ica. Det är framför allt ett svensk/danskt företag, Lauridzen, som det är hög status att jobba för. Fiskebåtarna går förstår ut här och dessutom finns det otaliga odlingar med räkor (camarouche), 1 kg färska räkor kostar ca 25 kr.
Brasilien har också stor utvinning av ädelstenar, hela 60% av världens totala, det fick vi lära oss vid ett besök på sliperiet ”Granada”. Utvinningen fick ett uppsving under kriget, när amerikanarna behövde dem för sin utrustning. 1953 kom nästa uppsving när Brasilien levererade stenarna till drottning Elizabeths kröningshalsband. Natals nationalsten är akvamarin. Den får sin blå färg av järninnehållet, ju blåare desto dyrbarare. Till skillnad från Topazen, som är konstfärgad genom elektrolyt och med tiden förlorar sin färg. Det var intressant att få se med en speciallupp som gör akvamarinen helt grön, topazen vit och andra blå stenar blev tex röda.
Andra naturrikedomar är guld – på 1600talet var det guldrush – olja och sockerrör. Ur sockerrören utvinner man även etanol som drivmedel för bilarna. Etanolbränsle säljs på mackarna men fungerar inte så bra ännu, dels går det år stora mängder och dels är motorerna inte anpassade för det ännu.
Men naturrikedomarna kommer inte alla till del. Vi såg favelas, där de fattiga bor. Namnet ”favela” kommer från träden utanför Rio, som fick lämna plats för de fattigas bosättningar. Det fantastiska är att dessa människorna, hur fattiga de än är, ändå nästan alltid har ett leende på läpparna och verkar lyckliga.
Dansar, det gör man i Bralisien, och varje stad har sin egen dans. I Natal heter dansen Focho och är en slags foxtrott med 2 steg höger, 2 steg vänster. Focho kan man tacka Amerikanarna för. Under kriget hade man förstås även dans och underhållning på baserna och vissa kvällar fick även lokalbefolkningen delta: For All blev Focho.
25/12 började man bygga Natal – därav namnet som betyder jul. 6/1 är det trettonhelg och då får de Brasilianska barnen sina julklappar. Bara några dagar sen – det är svårt att förstå i denna värmen. Om vi backar några hundra år, till den tid då Portugiserna började hotas av Holländarna, så var det just 6/1 man började bygga ett fort för att skydda sig. Det döptes, dagen till ära, till de tre vise männens fort. Fungerade dock tyvärr inte utan Holländarna kom ändå…