Denna resa startades en kall Svensk vår natt 2006.
För att se bilder och läsa berättelsen i ett annat format, följer ni denna länk:
http://web.telia.com/~u62015699/europe.html
Resan är uppdelad och med dubbelklick kan ni föra er mellan dem. På sidan finns dessutom om Samos, Egypten och massa annat smått och gott. - Men här följer min berättelse:
Resan började igentligen i mitt huvud runt Februari samma år - 2006. Satt på ett värmeverk i Stockholm och funderade på rastlösa ting. Då ploppade resan upp och jag började fila på resplanen och de olika platser som jag alltid velat se...
Bilen var i ordning och klar dagen innan. Allt var fixat, t.o.m kläder låg framme snyggt vid sängen. Jag hade gått igenom bilen noga och olja, lufttryck var kollat, extra bensindunk och oljedunk fanns med. Jag hade dessutom införskaffat mig en GPS som hade alla Europa kartor inlagda, lite extra minne i läsaren gjorde att jag kunde ha ljudböcker som spelade medan jag körde. Planering är A och O för en sådan resa och jag kände verkligen att jag var bra förberedd. Rutten var sedan länge planerad och GPS hade alla sina Waypoints klara. Resan skulle ta mig genom Väst Europa på mindre än 3 veckor. Nu blev resans rutt ändrad och jag kom också hem tidigare.
Nu tror ni nog att jag kortade ner resans mil och behövde åka hem tidigare, men icke.
Resan blev längre än beräknat, med andra platser att se. Tanken var att jag skulle ha Milano som sista stopp och sen trycka på ”hem knappen”. Nu blev resan längre, för innan Milano så fick jag ett sug av att se mer Italien. Jag tog en avstickare till Pisa, Toscana och Venedig!
Kl02.10 satt jag i min bil och startade GPS:n, det var mörkt och rått. Kom ihåg att min grannes TV fortfarande var på, men annars var det tyst i Påskallavik. Det kändes rätt overkligt, men mycket spännande att sitta i bilen och bra tänka på vilka platser jag ska besöka om några timmar. För så är det, Europa är litet, det kan man inte komma ifrån. I Kanada där jag jobbar, är alla avstånd så oerhörda, rätt så svårt att fatta för en Europé som mig.
Jag körde ut på E22 och hade en bra fart ner mot Karlshamn, för där skulle mitt första bensin stopp bli, hade inte full tank i bilen och ville ta sista JET mack stoppet längre ner mot Danska gränsen. Jag fyllde på där och tog några klunkar vatten och filosoferande stirrande upp mot stjärnorna. Med glatt humör gasade jag iväg igen, men hade lite för bråttom och tankarna någon annan stans. För i ett samhälle med 50 väg, körde polisen förbi och jag hade hel lysena på och körde alldeles för fort. De tvärnitade och svängde 180 grader om efter mig. Jag fick panik och svängde in på en skogsväg och körde sakta och lossades som det regnade. Jag stannade bilen och gick ur för att öppna bagaget och lura polisen att jag behövde leta efter nått. För nått måste jag ju göra på en skogsväg, så tidigt på morgonen. De gled förbi sakta och sen vände de och stannade på andra sidan vägen. Jag blev mycket nervös, men gick fram till Polisen, bockade och sade god morgon. Nu var det så att jag var mycket säker på att jag skulle få min första böter och kanske något mer, så jag smilade så mycket det bara gick. Han var nyfiken på vart jag var på väg, jag svarade Spanien och att jag var på en vinresa. Han lös med ficklampan och granskade mina skjortor som hängde så prydligt på galgar. Troligtvis såg det ut som en ”tattar” bil, på väg hem till Polen. Han började fråga mig om Vinresan och jag svarade så gott det kunde och drog några vita lögner, sen tackade han för sig och önskade mig en trevlig resan, men att jag skulle köra försiktigt. Jag var mycket lycklig efter det mötet och adrenalinet pulserade.
Efter några timmar dök siluetten av Öresundsbron upp, jag korsade bron 05.35 och det kostade mig 290kr i broavgift.
Odense var inte heller gratis att korsa Danska broar, nästa var 200 danska kr. Nu kom solen upp sakta och dimmiga fält låg utspridda, jag tog ett mycket fint kort på en hjärtformad pöl som ni finner vid sidan av artikeln.
Tog ett rast stop innan Kile och bensin behövde fyllas på och jag tankade för 81€. Sverige vid denna tid var fortfarande tidig vår och knopparna hade inte slagit ut ännu, grått och trist, men i Tyskland började knopparna att slå ut gröna blad och trädens kronor fyllde skogarna täta med ljusgrönt bladverk.
Jag svängde av vid Hamburg mot Nederländerna men hamnade ganska snabbt i en bilkö. Autoban var förvånandes vis rätt lugn efter Danmark vid denna tid på dygnet och jag kände mig inte så stressad som många beskriver. Nu med köer och storstads labyrinter, blev det genast lite annorlunda. Men det släppte ganska snabbt och så lyckades jag ratta in Amerikanska arme basens radiokanal, att slippa Tysk skitreklam gör mycket för humöret.
Det hade blivit 23 grader varmt och dimma dök upp igen, tog en rast till vid 10 tiden och såg skyltar mot Holland. Utanför Amsterdam hade jag bestämt träff med en tjejbekant som jag lärde känna när jag var reseledare. Hon och jag hade inte träffats på länge och skulle göra ett försök nu när jag var i krokarna, problemet blev att jag då fick den enda deadlinen på resan. Kl14.30 skulle jag vara utanför hennes hus.
Vägen till Amsterdam var lätt och fin, bra skyltat och nerför. Värmen ökade och vinden från Atlanten gjorde sig synlig i träden. Nu hade jag 26 grader och sol.
Framme vid min vän Nicole så blev det kort vila, för nu skulle det bli att bila mer och se bygden. Hon ville visa något typiskt Holland och jag tänkte bara på kanaler och väderkvarnar, men hon tog mig till Tulpaner odlingarna. Oj vad vacker det var och hon vevade ner sidorutan så jag fick dofta på blommorna (precis som Ferdinand). Dofterna var enorma, för tänk dig Jul Hyacinter, hur de doftar i ett rum. Om du tar 5000 av dem och odlar dem på ett fält, då blir inte bara dofterna otroliga, utan också färgprakten. Odlingarna ligger i Sassenheim och Tulpan parken heter Keukenhof, vilket jag kan rekommendera starkt.
Det var mindre grönt här vid Atlanten, än i bergen, har förstås med Atlantens kalla vatten att göra som kyler ner kusten. Men det var märkbart grönare än nordliga Sverige.
Vi åt en god hemma lagad Pasta med Tomatsås och så en flaska rödvin. Efter maten så besöktes stranden där massa rika knösar levde sitt liv, bl.a Heinikens skapares hus. Så var det massa festligheter denna vecka, dagen innan var det blomparad och 2 dagar skulle det vara ”the Guinse day”. Men jag ville åka vidare och gjorde så också, men först lite frukost och en lugn morgon. Kl10.05 satt jag i bilen och med en kasse mjuka pepparkakor. Trycker in närmsta vägen till Frankrike och ska igenom Belgien, lite trafik och resan går rätt bra – första gången som GPS:n visar fel, men beroende på nybygge.
Efter en 1,5 timme är jag redan inne i Belgien.
Såg på GPS:n att det ska finns JET mackar, för nu börjar det bli lite soppa och jag har med mig mitt JET kort i bilen. Medan jag letar poppar radion ABBA, det är andra gången de spelar ABBA under min resa, lite små skoj så där. Nu lyser bensin lampan och jag har bensin för 45km, stannar och fyller på med min extra dunk som jag har med mig. Kör mot Antverpen och svänger ner mot Atlanten igen. Då dyker staden Gent upp och jag hittar en JET mack där, men konstigt nog fungerar inte kortet i Belgien. Frågar mack killen om det är värt att stanna i Gent på ett besök. Han tappar hakan och säger Ja och viftar med händerna, ger mig en karta över staden och visar olika platser. Bensinen kostade mig 68€.
Kör in i Gent och letar upp en pakering på måfå, då dyker det upp en Lapplisa och jag har inte betalt – för det gör jag inte i Sverige och har inga mynt med mig ännu. Frågar Lapplisan om staden och om han kan vänta med att böta mig tills jag har växel. Jag fixar växelpengar i en Pub och hon försöker lura mig, ger 50€ sedel och får totalt tillbaka 10€, jag säger till och tittar tjurigt på henne. Hon ber om ursäkt och allt ordnar sig. Lapplisan är för länge sedan borta. Betalar som en duktig pojk, nu är det 18 grader och klockan 12.50. Går längs en kanal och följer turist strömmen. Då öppnar sig ett medeltida distrikt med massor av restauranger och caféer. Japaner med kameror är förstås här och härjar, följer en guide och tjattrar livligt med varandra. 3 stora kyrkor från 3 olika tidsperioder står fint bredvid varandra och en borg vilar tungt i mitten av en vallgrav. Jag vill har traditionell Belgisk mat, men alla matställen serverar modernt, letar upp en pasta hak vid kanalen och njuter i stora drag när solen tittar fram och jag håller en Amstel i min hand. Husen står tätt och har det typiska Hansa stuket på nockarna, smala gränder och kanaler byter om varandra. Jag beställer mat, är inte inne i språksvängen ännu och säger ”is this typical Belgish Blue?”, när jag ska säga ”food”. Och säger det 2 gånger med dessutom, andra bordet tittar åt mitt håll. Många av husen renoveras, byter tak och fasaden tas ner och muras upp igen noga. Träd och blommor blommar, körsbärsträden är starkt rosa och Japanerna måste känna sig som hemma. Mellan varven blir det mycket varm och jag svettas, det är nu 20 grader varmt och över 3 på dan.
Lämnar medeltiden och kör ut från Gent, min GPS spökar lite och gör att jag kör 3km fel. Kommer tillsist ut på motorvägen och trafiken håller ett högt temp.
Når frankrike och upptäcker det av en slump, för språket används i Belgien med, ser massa små byar med kyrkor överallt. Mysigt och inte alls så modernt som andra områden kan tyckas var, om inte det var telefonstolpar och skyltar överallt skulle jag kunna tro att det inte är denna tidsperiod.
Vägen till Calais var väl skyltad och det märktes att mycket trafik förekommer här, Calais har nog varit så sen människan började idka handel mellan folkgrupper. En hök ryttlade över en åker och solen visade sig i sin fulla prakt. Klockan var 16.00 när jag kom in till staden och parkerade framför turistinformationen. Parkeringsbiljetten från visiten i Gent hade jag fortfarande kvar, orkade inte leta efter en automat, så jag lade fram den lappen på instrumentpanelen. Planerna var att jag skulle övernatta i Calais och se mig omkring ordentligt, men jag fastnade inte alls för staden och tyckte nog att den var lite ofransk, mer Engelskt stuk. Turistinformationen var det fortfarande massa folk och jag fick vänta på min tur, passade då på att leta upp broschyrer om området. Det som var värt att se i staden var en fyr, fortet och någon kyrka. Så jag letade upp fyren som fortfarande var öppen för besökare, det kostade mig 4€ att få tillträde. Den ägdes och sköttes av en familj där alla hjälptes åt att driva företaget. Massa ungar lekte utanför fyrens ingång och de flinade alla åt mitt försök till ett god dag på franska. Fyren hade många trappor upp till toppen och jag började genast att räkna stegen, men tappade räkningen efter några minuter. 18 våningar senare var jag uppe på toppen och på darriga ben såg jag ut över stadens tak. Mjölksyran pumpade genom mina lår, för att gå så många steg, direkt efter att suttit still i en bil i så många timmar, det tror jag inte är nyttigt. Från fyrtornet kunde jag se kyrkan och fortets läge, bestämde mig för att besöka dem båda. Turen gick förbi caféer och restauranger, men jag föll inte för någon av dem, alla som satt där var så stressade. Fortet var ett typiskt 1600 tals fort med svagt lutande murar och fyrkantig form, men inne var det inte så typiskt, för där fanns nämligen en fotbollsplan. Massa ungdomar höll till där, hundar rastades och skällde på andra besökare som också hade hundar. Jag gick tillbaka och tryckte in en ny rutt, nu var klockan 18 och solen hade börjat gå i moln, men det var fortfarande 18 grader ute.
Åker längs med kusten och ser Atlantens öppna sig och sträcker sig ändlöst bortåt horisonten. Gula raps fält är i full blom, jag kan inte sluta att förundras hur vackert det är och i Sverige är det ännu tidig vår. Det är lätt att beskriva min känsla jag hade, för den finns nedtecknad i dagboken – ”Är så lycklig!!”.
En klippa höjer sig framför mig och skyltar berättar om ett minnesmärke skall finnas på toppen, så jag åker dit och finner bunkrar från andra världskriget. Fin vy, solen dyker fram igen och ger ett fint skimmer över vattnet. Svårt att tänka sig folk krigade och dog just där jag står. Här hade tyskarna väntar på de allierade, falsk information som tyskarna fick, sade att dagen D:s landstigning skulle ske här. Tyskarna byggde upp ett starkt försvar och väntade på ett anfall vattenvägen.
Flera besökare har hittat hit och vandrar på väl upptrampade stigar. Bilarna parkeras rätt så nära monumentet, men området är stort och det går att vandra länge om man vill. Jag träffar på fint besök innan jag åker, för några gloende kor vill bli tagna på kort. Sätter mig i bilen och bestämmer mig för att börja leta efter logi, kl är nästan sju och jag prövar vid staden Boulogne men allt är upptaget. Börjar bli trött och okoncentrerat håller jag mig fortfarande på vägen och gäspar stort. Fick reda på att det är en fransk helgdag och att allt kommer nog vara upptaget, det är en Onsdag och det finns uppklätt folk överallt. Fortsätter körandet och passerar 2 byar till utan resultat, passerar också resort för rika. 20.05 hittar jag äntligen ett hotell som heter Les Cedres i Camiers, kan äntligen andras ut. Fyller upp ett badkar och sätter på dator och musik. Badrummet är rätt så häftigt, du kan sätta igång en värmepump som hettar upp rummet, det gör att inget känns kalt när du ska bada. Dricker vatten och njuter liggandes i badkaret, tänker på vad jag hitintills fått uppleva. Skriver lite i min dagbok och tar på mig lite finare kläder, behöver få i mig lite mat och ska kolla om det går att bli lite onykter denna helgdag. Hotellet är ett 2 stjärnigt hotell som kostar mig 50€, men efter bad och stressat ner, känns det lätt som 3 stjärnigt. Tog på mig kavajen och börjar strosa runt i byn, men allt är släckt och det känns inte alls så roligt att gå omkring själv. Går därför tillbaka och dricker en karaff rött. Går och lägger mig, ställer kl på 06 och somnar direkt.
Det är 10 grader ute, den enda som är uppe så tidig på hotellet är bagaren. Doftar riktigt gått, men stannar inte för att äta frukost. Jag betalar vinet jag drack dagen innan, men väntar inte på hotell värden att betala för rummet, men de tog mitt kredit korts nummer och drog faktiskt rätt summa senare märkte jag. 06.45 är jag ute på motorvägen och åker igenom 5 stycken betalstationer till staden Cean. En vacker stad med mycket historia, hade läst på lite om staden innan jag åkte, men ville hitta en turistinformation i alla fall. Ställde bilen i centrum och började knata. Borgen och kyrkor såg jag redan på långt håll och det var först på min lista. Inne på borggården var Museum de normadie och Art museum, ifrån muren hade jag en fin vy och såg de 3 kyrkorna. Kyrkorna är byggda i var sin stil/epok och låg nära varandra. Det visade sig sen vara 2 stycken kloster och en kyrka, en för kvinnor och en för männen. Besöker klostret för män och en orgel spelar riktig hög musik, hela stället vibrerar och stämningen är magisk. Tillbaka till bilen letade jag efter turistinformationen, för jag hade ännu inte hittat dit. Fick öva på min franska igen och det tog tid att hitta någon som fattade vad jag sa.
Väl inne på informationen fick jag bra tips om mina nästa mål och de ville propsa på mig litteratur som givetvis kostade pengar. Bland annat så var informationen om Omaha beach som jag satte raka spåret till. Kl är 11.00 och det är 20 grader varmt när jag kör in till Amerikanska krigs kyrkogården. Fullt av turister var redan här, de pratade på olika språk, men det som nog mest hördes var Amerikanska. Lyssnade på några av dem och det var visst så att flera var ättlingar och fäder som dog i kriget och under landsättningen. Jag har läst mycket om kriget och har en rätt bra uppfattning om hur allt gick till, men vad jag inte var förbered på var alla de gravar jag skulle få se. Man gick igenom en stor grind och gården växte det tallar och strikt klippta häckar. Nerför gick vägen och strömmen av människor gick alla mot samma mål, gravarna. När jag kom fram och såg de vita stenarna, prydliga rader, fick jag en stark äcklig känsla. Jag blev spyfärdig och tårarna sipprade ner för mina kinder. Vad de männen och i flera fall – pojkar, gjorde för oss Européer är otroligt. De slogs sida vid sida med britter, fransmän, belgare och andra frivilliga, om allas frihet och framtid. Men så många offrades och nu låg på främmande mark, begravda med lika gravstenar. Jag gick där för mig själv i någon timme, tog sedan bilen ner till stranden och beställde mat. Jag frågade efter frukost, för jag hade ännu inte ätit mat. Han skrattade och sa att det var lite sent för det. Jag fick istället Lamm med pommes, vinet blev ett fylligt Bordex av bästa sort. Steken jag fick var lagd i basilika sky och saftigt rosa i mitten. Lamm kan vara mycket gott ibland och ibland kan smaka ull, vilket denna gjorde. Men hungrig som jag var och artig smålands pojk, åt jag upp maten och tackade för mig. Den måltiden kostade mig 19€ och var mätt hela dagen.
Gårdarna i byarna runt om Normadie är uppdelade i små hängen med stenmurar som visar vart gränserna går. Vindpinade lövträd och buskiga snår, gjorde också att jag kände igen området från krigs filmer. Jag kunde se de Allierade krypa från mur till mur och nervöst hoppandes att tysken inte skulle ligga beredda bakom nästa. Här fanns inga vinnare, förlorare på bägge sidor!
Beach bilderna är tagna vid D platsen och DOG WHITE, DOG RED är namnet på de landstigs rutorna där jag stod. På ett plakat stod det lite om de namnen, men också om ett försvars ställe kallat HOC. Bestämde mig för att åka dit. Vägen var lagom lång, men slingrig. HOC platsen påminde lite om monument klippan som jag besökte dagen innan. HOC var det viktigaste att inta för Amerikanarna, det var en strategisk punkt och tyskarna kunde pricka ner många båtar vid anstormningen, om det fortfarande var bemannat. Sen var det dessutom svårt att inta, höga klippor och väl genomtänkta bunkrar gjorde det svårt på många sett. Frankrike hade valt att lämna kvar allt som ett minnesmärke, allt var kvar, bunkrar, taggtråd och gevärs kulhål. Kratrar från Amerikanska bomber gjorde att det såg ut som ett grönt månlandskap. Ett intressant område som är väl värt att besöka.
Nu kom höjdpunkten på min resa i Normandie, för nu skulle jag besöka Sant Mont Michele. Kl var 15.00 och 18 grader när jag gjorde de första km mot mitt mål.
Michele är ett kloster som vilar ovanpå en klippa, helt separerat från land. Dock går en liten väg ut till klippan och som i gamla tider täcktes av havet en gång om dagen. Platsen har dyrkats av flera folkslag innan den kristna perioden, romare helgade Apollo och Kelterna sin gud Belenus. Biskop Aubert fick en vision på 700 talet, att här skulle ett kloster byggas, det tog dock några 100 år till och på 900 talet stod ett kloster på dess klippa. På 1300 –talet donerade Frankrikes kung pengar att bygga upp klostret i Gotisk stil, det var då din fick sin kyrka på toppen och konstruktionen sin form. Hus restes vid dess sida och klostret började få pilgrimer att vallfärdas. Klostret har aldrig blivit taget av fienden, men en gång var det nära. Under det långa kriget – ”100 års kriget”, rustades den med murar och torn, för att klara en eventuell 30 års lång belägring. 1425 stormade England denna del av Frankrike och med 8000 man belägrades klippan. Bara 125 riddare höll försvaret och lyckades, England gav upp och munkarna kunde andas ut.
Kl 15.00 var jag framme med min bil, det var rått i luften och kändes inte alls varmt. Jag hade sett byggnaden långt innan och jag var euroforiskt lycklig för detta besök, har drömt om detta sen tonåren och nu var jag äntligen här. Jag körde på väg remsan som kantades på båda sidor av Atlanten och vid denna tid på dygnet så var det rätt mycket vatten. Fick reda på att tidens tand hade lagt dy och slam i viken, fått den totala upplevelsen lite mindre häftig. Men jag var nöjd med vad jag såg och skulle snart börja vandra upp längs de trånga gatorna och upp till resans mål, kyrkan. Jag ställde bilen på parkeringen, fullt av bilar och bussar, allt sköttes av vakter som pekade ut vart man skulle parkera. Det kostade förstås lite och inträde med, men det var ingen som hade emot och så var det för 3 miljoner fler som besöker platsen varje år. Det är den näst mest besökta platsen i Frankrike! Konstigt nog så finns det inga stora städer runt om platsen, så blir det ju ofta annars. Det byggs en borg och en stad växer upp runt den. Denna byggnad så byggdes byn innanför murarna och platsen är så liten, att allt fick tryckas in så gott det går. Nackdelen med att det är ett populärt mål för många, är att det är trångt med folk med, den trånga gatan upp till toppen är tjock med folk. Strömmen ger en små puffar åt rätt håll och jag kan se äldre som står på dörrtrösklarnas gap för att få lite andrum. Det går brant uppför och strömmen av folk uppför är lika stor som den nerför. Väl uppe fick jag betala en gång till för att gå vidare, gjorde så och kunde fortsätta min tur vidare in i klostret. Vägen var ordnad så att du startar och sen bara går, snitslat med rep och öppna dörrar kan man inte gå fel. Det går upp och det går ner, det svänger och tar nya vägar, slutligen är jag på toppen och står inne i kyrkans mitt. Här har några modena pilgrimer samlats och sitter på knä och läser ur en gammal bibel, de ber kraftigt och vissa ligger platt på sten golvet. Fanatiker tänker jag, men så tittar jag runt och tänker på vad jag sett, för det kanske inte är så konstigt att just de starkt religiösa har fastnat för denna plats. Det är byggt på mycket gammal mark, på ett mystiskt sett och i 1000 år har den funnits här.
Hade gått ner igen och letade nu efter bilen, hade min dator i trunken, GPS:n låg i framsätet och alla papper på min planerade färd också. Nu hittar jag inte bilen! Får panik och jag är säker på att den är stulen. Tros mig stå precis där jag parkerat bilen, hur fasen ska jag göra nu och börjar gå mot en av vakterna. När jag ska anmäla min bil stulen så ångrar jag mig och tar ett svep till runt om på parkeringen och tillslut hittar jag min bil. Så lättad var det länge sen jag var!
18:00 köpte jag vatten och började leta efter en plats att sova. Hittade en Bed and Breakfast och som kostade mig 28€, vackert loft med mycket trädetaljer. Åt mat på en BBQ och fick in en fin stek. Tidigt på morgonen, som vanligt kl 06.00 ringde min klocka. Rasslade iväg från B&B och hade en av de vackraste mornarna, solen låg lågt och gav en färg grann soluppgång. Jag kände än en gång hur lyckligt lottad jag är som får ligga på dessa vägar och uppleva de ting som jag fått se.
Planen är nu att åka till Cognac och sen till Bordeux som ett sista stopp innan Spanien, men då får jag syn på en brun skylt, som det står Fort Boyard. TV4 tänkte jag och det vill jag se. De bruna skyltarna är verkligen bra, för med steriliserade bilder och namne på, förklaras platsen från motorvägen på ett förträffligt sätt. Det tog mig 30 minuter att komma fram till kusten igen, kl var fortfarande tidig och turistinformationen var ännu inte öppen, däremot var ett fik öppet i byn Fuarn. Tog en fralla och en kaffe och såg morgon daggen försvinna i morgon ljuset. Turistinformationen sa att fortet kan endast besökas med båt, men att det fanns ett lokalt fort att ta en titt på istället. Hon ringde och förvarnade föreståndaren att jag var på väg. Han mottog mig kungligt och ville visa mig alla vrår som fanns, det tog mig en timma att äntligen göra mig hörd att turen räcker, att jag hade de kort och information som behövdes.
Fort Boyard byggdes 1801 och blev klart 1857, det användes till att försvara vikens inlopp med kanoner som bemannades av 250 man. Fortet övergavs tidig och byggdes om till fängelse.
Färde till Cognac området började kantas av vinrankor på båda sidor, små byar syntes i dalarna och lugnet spred sig till mig med. Började köra sakta och jag tog många foto stopp. Staden Cognac vittnade om lång rik aktivitet och kultur, hela stadens struktur är baserad på vindruvor och dess ädla form. De kända Cognac områdena som jag gärna sitter och smuttar på där hemma, låg runt om staden, men bestämde mig för Hennessy och senare en smakrunda. På restaurang Le Globe åt jag kyckling file med Cognac sås, det var så otroligt gott, att jag fortfarande har den som först på min lista av godast mat. När jag lämnade Cognac passerade jag gamla läger som kantades av kanalen, vackert, men jag längtade tillbaka till landsbygden och nya mål.
Saintes är en stad byggd av Romare, som så många andra städer kring medelhavet och Europa. Den har triumfbågar, teatrar och mycket annat från romartiden. Det som den är mest känd för är nog teatern, ligger på en kulle och var så där mossigt grön som ni ser på kortet, helt enkelt vackert. Saintes tillhör länet Bordeaux och fick sitt namn ifrån Romare som vaktade de galler som bodde där, för Saintes är från latinet – ” Mediolanum Santonum”. Utanför staden finns det Romerska stenbrott och de bröt marmor där, annars tyckte jag inte att det var så mycket mer att se.
Nu var kl 15.00 och molen gjorde att värmen kom inte upp i mer än 15 grader. Jag kom fram till storstaden Bordeaux och jag blev besviken. Hoppades på en vacker stad, men istället var det smog och smuts som tog över, stressigt var det med. Åkte in till special butik för fina viner och det var det ända jag gjorde. Nu blev det lite små skoj ändå, för affären var lyxigt fin och bara fina herrar stod och vände och vred på flaskorna. Så kom jag in, men en skarf runt huvudet och allmänt skitig, de tittade på mig och vände sig om och fortsatte dividera om flaskorna. Jag fick ingen hjälp först och det gjorde inget, för då kunde jag strosa runt själv. Då jag fick hjälp hade jag redan 20 flaskor utpekade och det var bara att slå in dem i trälådor, de använde bomull bitar att putsa dem rena från fingeravtryck och smuts. När kvinnan skulle ge betalt sa jag god dag på Franska och avslutade med ”tjejen”, men det skulle ju vara ”Madam” egentligen. Hon log och sa till sin kamrat att hon är lite gammal för att bli kallad tjej, jag fattade frasen och bad om ursäkt och sa Madam. Då skrattade hon.
Ta sig ut ur staden var inte lätt och det var trafik lysen hela tiden, inte nog med det, trafikbyggen gjorde pinan ännu mer jobbig. Planerna var att sova där, men nu var jag bara besviken och knappade in Spanien i min GPS. Klockan var redan mycket, men jag tänkte köra så långt jag kunde.
Vägen till spanska gränsen var aktiv och mycket franska bilar mötte jag som varit på besök, dessutom många lastbilar med olika nationaliteter. Bl.a en Svensk lastbil, så när jag körde om denne, blinkade jag och tutade.
Tydligen så är det ett surf paradis vid kusten, flera gånger kommer bruna skyltar upp och vittnar om att här ska man minsann stanna och surfa. Det är ju inte min grej riktigt, så jag fortsatte mot mitt mål. Vägen gick svagt uppåt och sand skog fortsatte kanta min sida under några timmar, tills slutligen den Spanska gränsen kom. När jag passerade gränsen började det luta ner istället och berg tornade upp sig – Jag har kommit till Spanien!
När jag kom fram blev jag tvungen att leta efter en bensin station, för mycket få fanns under resan till Spanien. Tror jag räknade till 2 stycken från Bordaux och de var i början. Pyrenéerna började någon halvtimme innan Spanska gränsen och förändrade omgivningen till gröna kullar och berg. Husen som låg på dalarnas sluttningar var byggda som i Österrike, får gick och betade vid sidan om och kan slå vad om att så hade det sett ut under en lång tid. Den kraftiga lutningen blev nästan obehaglig efter ett tag, stora lastbilar fick använda sina bromsar hela tiden och jag tungan rätt i mun.
På ett back krön ser jag San Sebastian, liggandes i en vik med berg runt om, perfekt. Det känns som något overkligt att komma fram, som en annan värld. Och så vackert! Ringer hem till mor och säger att jag är förälskad, hon svarar med att va fan har hänt nu, blivit kär igen. Men det är i staden jag är kär i, miljön, maten, språket och Atlanten.
Kl är 21.00 och det är svårt att hitta lediga rum. Ställer min bil i ett källare garage och får betala med VISA kortet. Jag hittar inga 2 stjärniga, utan får gå och jämföra priser mellan 3 stjärniga hotell. Hittar ett och kostar mig 95€, det är skillnad om B&B går att jämföra med (och då bodde jag mysigare i första stället). Duschade och tog på mig kavajen, gick ut för en matbit. I Spanien äter man sent och kl var redan sent, alla var öppna och fullt med folk. Letade rätt länge, men gick in i en fisk restaurang. Gillar inte fisk så där, men stället såg mysigt ut. Fick fram en knacklig spanska och kunde beställa, fick in en entrecote med potatis. Rödvin till maten och jag trodde jag beställde in en liten karaff Rioja, men fick in en hel flaska. Snål som man är hävde jag i mig den till maten, ett glas till en tugga. – Gott vin och varmt ute, 20 grader.
Bytte till ute kläder i bilen och gick längs med stranden i staden, då träffade jag på ett gäng svenska ungdomar. De var data studerande från Arboga. Att de var svenskar gick inte att ta miste på, de skränade och pissade i gränder. De hade fått tag på några unga Spanjorskor som inte kunde engelska, jag hakade på gänget och hamnade på olika klubbar. Vi drack jäger och jag lämnade dem riktigt onykter, minns bara några ögonblick då jag stötte på en maffia dotter och höll på att få stryk – Jag är rätt så Svensk jag med.
Kl 12.00 måste jag checka ut från rummet och vaknar 11.45 med en faslig huvudverk. Springer upp mot toaletten och ränner förstås in i väggen med ett brak, så var min morgon. Rafsade ihop kläderna och hamnade nere i receptionen, fylle ångesten hänge över mig och jag stank nog bra mycket. Lade mitt bagage i bilen och gick till ett Internet café, för jag ville ladda över lite bilder och skicka hem till vänner. Några timmar senare var jag redan uppe i bergen med bilen.
Det var rätt molnigt och det gjorde inte bättre med min huvudvärk att vägen slingrade sig så. Stannade flera gånger och ”tittade på vyn”. När jag mådde bättre blev det raka spåret till Pamplona.
Nu var jag och reste i April – Maj, så det var ingen tjur rusning, men jag ville se staden i alla fall. Det ända som jag tyckte var intressant med staden var dess jätte arena, som är en av de största i Spanien och kan hysa 20.000 personer. Staden råkade i problem när Araberna kom och härjade, men byggdes upp igen och nu sägs det vara en av de spanska städer med bäst standard. Under min vandring i staden såg jag många syd amerikanare, tydligen så emigrerar de till Spanien för att få just bättre standard.
Min natt skulle jag spendera i Logroño och tog mig dit. Men min vanliga otur gjorde att jag fick verkligen slita för att få ett rum, för nu var det en högtid igen och alla rum var fullbelagda. Logroño är huvudstaden i La Rioja och är en modern stad, många bilar och det händer alltid nått. Vad jag gillade med staden var Restaurangerna och ska visst var nått som staden är just känt för. Jag bestämde mig för att göra staden till min huvudkvarter, så jag kunde utgå från där till alla delar av La Rioja.
Länet La Rioja är något som jag håller varmt, för det var nämligen det vin som gjorde mig nyfiken på olika viner och gjorde så jag tar mig ett glas då och då. Rioja har över 18.500 hektar vin planterat och har äran att få trycka på sina flaskor stämpeln – DOC status (Denominación de Orígen Calificada). Vad jag gillar med vinet är dess fyllighet och när jag tänker beskriva vinet i flera ord och känslor, så är det Riojas berg och torra klimat som passar in i min beskrivning. De typer av viner som jag tycker är värt att dricka och som jag gärna har gått om i källaren är: Gran Reserva - vin som legat två år på tunna och tre år på flaska. De har en stark eftersmak och många gånger utvecklas med en spännande smak i gommen. Här åkte jag runt och köpte massa vin och provsmakade hej villt. Under min resa i Europa var detta den plats som jag stannade längs tid och jag kände att jag inte hade bråttom där ifrån.
Haro är värt att nämna, det är sätet för alla vin tvister och bestämmelser och har många år på nacken. Stället påminner om torra romerska öken städer, med sin ljus besha stenar och snus torra gator. La Rioja trivs storken, varför vet jag inte. För så mycket åar och vattendrag finns det inte. Hittade en flod och tog fram flugspöet, stod där i solen och försökte finna mig en trofé, men icke. Men jag hade tur iallafall, råkade snubbla på tass eller hovavtryck på flodbankens mark, förstelnad fossil som påminde om dinosaurie avtryck från Sibirien. Ni kan se korten vid sidan här.
Efter fisket skulle jag försöka gena genom ett vinfält med bilen, stora singel stenar låg på vägen och ju längre jag kom, ju större blev de. Tillslut så var det så obehagligt att det lät om stenarna skulle igenom golvet på bilen och jag började bli orolig om bilen skulle bli kvar där. Efter långa minuter och krypande, kom jag ut på samma väg som jag kom in efter 30 minuter.
Tröstade med en utekväll, beställde Jamon Serrano och en flaska Rioja. Ni som inte vet vad Jamon Serrano är, har ni missat något och jag råder er att rusa iväg till en special butik och köp er ett paket. Skinkan är det godaste som finns i matväg, det läggs på en talrik, utspridda som en sol och du äter dem med en gaffel. Sältan tillsammans med vinet är magiskt och sitter man på ett ute hak, tittande på människor som går förbi, så känner man sig riktigt bra. Det var det jag gjorde och jag mådde verkligen så bra som man kan göra.
Tog fram min nalle och började fylle SMS hem och skröt om vilken god skinka och att vinet var utöver det vanliga, tänk så bra det kan vara ibland. Efter en flaska och 2 tallrikar skinka var kl 23.50 och dags att sova. På morgonen, nere vid receptionen stod tjejen som jobbade där med en present, 3 flaskor vin. Hade visst gjort lite intryck när jag ramlade in på fyllen kvällen innan och jag tog emot dem hjärtligt!
Min resa mot Zaragoza blev rätt lång, stannade vid några borgar, bl.a Robres del Castillo, finns så mycket att se. Planerade att titta på riktiga dinosaurie spår, men tiden räckte inte till och jag ångrade det fortfarande. Landskapet är torrt och öken likt, taggiga blommor växer vid sidan av vägen och gräset börjar bli gult. Så ser det ut här i slutet av April, men i Sverige har vitsipporna just slagit ut. Dock såg jag snö på toppen av ett stort berg och gav intrycket av en synvilla, men det var lika verkligt som de gamar jag såg kretsande flyga över motorvägen.
Kom in i Zaragoza och möttes av massa bilar, tydligen Spaniens större stad så här norr ut. Mitt ända mål här var katedralen, sätet för det mycket religiösa norra Spanien. Satte mig och från en Tapas bar, det är så gott, du får välja mellan massa olika små rätter och dricka kaffe till. Zaragoza var under Arabiskt styre i över 100 år, det har satt sin prägel och byggnader från den tiden visar vacker bygg konst. Förutom kyrkor finns det den romerska försvarsmuren och stadsdelen att besöka, Zaragoza är en stad som fått vara med mycket.
När jag tog mig ner mot Medelhavet, såg jag staden Lleida och svängde in där, för jag såg nämligen ett slott på toppen av ett berg, mitt inne i staden. Denna dag var det första maj och det var demonstrationer här med, poliser överallt och parkering gick inte att få på nära håll. Jag sprang uppför de trappor som tog mig till borgen, väl uppe hade jag en underbar syn utöver det Aragonska landskapet. Det var nu 23 grader varmt och klockan var bara 13.
Min sista vägspärr passerade jag och såg den första skymten av Medelhavet, havet var turkos blått och precis som det såg ut i Grekland. Bara för några dagar sedan blickade jag ut över atlanten, nu stod jag vid ett annat vatten och gjorde det samma. Nu hade jag 25 grader varmt och jag bytte till shorts.
Parkerade i staden Medina, bredvid Amfiteatern, traskade uppåt mot centrum med kamerna i hand, dags att äta mat. Beställde vin, mini bläckfiskar och så glass till efterätt.
Åkte sakta längs med kusten mot Barcelona, hade rutorna nervevade och det svalkade så gott. Efter 2 timmar hittade jag ett billigt hotell, det blev inte havs utsikt, men jag var nöjd. La mig i sängen i förhoppning om att få sova ut, men så började det. Varje hel timma slog kyrkklockorna, men inte nog med det, de ville slå varje kvart med. Så höll det på hela kvällen och mopeder fyllde på emellan. Sov några minuter åt gången och gav upp efter 5.
Raka spåret till Barcelona, där körde jag till hamnen och tog några snabba kort. Bilar började forma långa köer och kl var ännu inte 07, jag fick lite panik och åkte vidare. Stannade i bad paradiset Vellonia och tog en glass, tittade på husvagns områden som stod tätt bredvid varandra. Körde vidare uppför igen, märks att Pyrenéerna närmar sig. Lämnade kusten och körde förbi Goronia, en liten mysig by som jag får besöka någon annan gång, för nu väntar Frankrike och Rivieran.
Rätt så tätt inpå dök avtagsvägar upp till Franska byar som låg uppe i Pyrenéerna. Jag var högt uppe i bergen och nu skulle det ha varit bra med en sådan klocka som visar höjden.
I Spanien, vid gränsen, fanns det massa sprit och tobaks butiker. Precis som ett tyskt färjeläger som säljer öl till törstiga Svenskar. Jag stannade inte till där, men visst var det massa Franska bilar som bunkrade upp, tiden var sådan att flera skulle hem och köerna skulle säkert tjockna om jag stannade.
Så jag hamnade i Frankrike rätt så omgående, kan fortfarande reagera på hur enkelt EU har gjord det för oss, för flera gånger är det inte lätt att urskilja gränser är dragna.
Jag svängde in till en liten bergsby nära gränsen, påminde om tyska turist områden i Alperna. En turistinformation fanns några kvarter bort enligt GPS:n, tog mig ner och parkerade bredvid en polis station. Tjejen som tog emot mig var lång och mörk, kanske lite spanskt i sig, pratade Franska och log stort. Jag måste säga att det var en by som jag kunde förälska mig i – Bourlou.
Hon tipsade mig om massor av saker att se i detta län av Frankrike, droppstensgrottor, slott, borgar, vingårdar och natur. Jag ville ha fina foto vyer och borgarna lät intressanta, men det var dåligt väder – Molnigt och rått. Kanske det skulle gå ändå och började fråga om dem. De finns mängder sa hon, men de som ligger tätast och närmast är dem mot Bouleternere. Hon visade dessutom var jag kunde köpa vin inne i byn.
Tackade för mig och tittade en extra gång på henne, så ett fotografi extra finns med mig i mitt huvud. Gick förbi polisen och satt mig i bilen, tittade på de broshyrer jag fick, skulle nog hinna med 2-3 borgar om jag åker nu, tänkte jag. Körde till vin försäljningen först. Rätt så kul att se, för den som gick in i byggnaden före mig var en äldre herre. Han hade 2 plastdunkar på pakethållaren som han tog med sig in. Väl inne, ställde han dem under en tapp och fyllde på dem från en stor tunna med vin. Lade fram några mynt och tackade för sig, spände fast dem på cykeln igen och kantade iväg hem. Tänk om vi kunde ha så..
Jag fick provsmaka, både vita och röda. Dricker mycket sällan vitt nuförtiden, men fastnade för en sort och köpte med mig 10 flaskor och en burk honung.
GPS:n visade vägen genom motorvägen och upp mot bergen, så det var bara att lyda och hoppas att vägarna är bra.
Fort blev det slingrigt och graderna på lutningen uppåt ökade. Medelhavsvärmen var borta och det duggade. Vart jag än såg var det berg, men vindruvor odlades där de kunde.
Ställde mig vid en husbil och tog några kort på vinrankorna och den skarpa sluttningen, då kom ägarna ut och tittade orolig. Tror nog att jag var vägpirat först, för det finns säkert över hela Europa, jag hälsa på Franska och önskade en bra dag. Betande kor gick lunkande bredvid mig, mot andra marker, deras husse var inte synlig. Här kan jag nog hitta lugnet och komma bort från verkligheten i några år om jag vill.
Efter några mil svänger jag runt ett bergskrön och den första borgen visar sig. Det är en K-märkt by, med borgen som den centrala punkten. Från håll i dimman ser det rätt så mäktigt ut och mycket vackert. Invånarna valde platsen, inte bara för den strategiska höjden eller dalens bördighet, utan också skönheten i omgivningarna. Sen vårens blommor, träd och buskar, står i blom. Det är något kallare här, så ännu har inte sommarens fauna visat sig, det är vacker och ramar in hela intrycket.
Tar några kort där jag står och kör sen ner i dalen och upp mot byn. Den är mycket liten, har en kiosk och en liten parkering, men inget annat. Jag får gå sista biten, men det gör inget, efter flera timmar är det skönt att gå. Byns hus är byggda med grannens hus byggd i sig, de står lutande mot varandra nästa. Med kullens naturliga lutning, så sluttar allt lite. Varje hus är byggt i natursten från dalen, de går i brunt, grått, rött och nästan vitt. Mixen är mycket vacker i sig och husen har flera fina detaljer som skiljer dem åt något. Alla som bor kvar i byn jobbar med Turism. De säljer krukor, smycken, sniderier, restauranger och vallar djur, så ostar kan säljas eller honungen från bergen.
Nybakta bröd sprider sin doft ner till mig och jag letar mig fram till restaurangen. Jag är hungrig och för en gång skull tittar jag inte på menyn, utan går in i byggnaden. Inne är det skumt sken, inga gäster sitter synligt och det ser tomt ut. En servitris möter mig och frågar om jag vill sitta inne eller ute. De hade tydligen en uteterrass, vi går dit och jag får slå mig ner i deras rosengård. Det doftar från orange/röda rosor och de flesta har slagit ut halvt. Den delen av terrassen som jag sitter får jag vara själv, omgiven av naturstens byggda väggar och snidade detaljer. Servitrisen kommer med menyn och berättar att hon har hand om köksträdgården, jag beställer rött vin. När hon kommer igen, frågar om jag behöver översättning, nej svarar jag och pekar på det dyraste. Jag vill ha mycket på tallriken, så dyrt blir nog en stor fin stek. Hon tar menyn och går sin väg, jag tittar på gråsparvar som flyger in i en skreva, troligen ligger honan på ägg.
Nu kommer maten, min mage knorrar högt och jag smilar stort. På tallriken ligger 3 grillade räkor och en fyrkantig rotfrukt lassange, min haka når golvet. Det ligger till så, att jag inte äter varma räkor, jag skulle säkert slänga i mig dem vid detta laget, men jag vet inte hur man skalar dem. Där sitter jag, hungrig som bara den, men vet inte hur jag ska äta. Skrattande går jag ner till henne, hon frågar om nått är fel, nej säger jag- men har du en instruktion? Nu skrattar vi båda och hon skakar på huvudet.
Jag sätter mig igen och börjar bryta sönder räkorna så det skvätter ända till gråsparvsboet.
Servitrisen serverar andra gäster inne och ser mig i ögonvrån, så när hon passerar dörröppningen och försöker att inte le för mycket. Men jag ser hennes minspel.
På vägen ner mot bilen stannar jag vid krukmakaren och tar mig en titt in. En lite hund ligger sömnigt vid öppningen. Där inne jobbar man och hustru, de är designers och priserna är höga. Men så vackra saker de har gjort, mannen berättar att han uppfunnit ett eget sätt att färgsätta kopparna. Hittar en kopp till mamma, den går i naturfärger, både jag och krukmakaren ser nöjt på när hans fru paketerar varan. Jag tar fram kameran och vill ta ett kort på deras hund, nej säger frun och tycker att jag ska ta ett finare kort. Hon säger ett kommando till hunden och vovven poserar direkt en pose, inte första gången som den hunden finns med i andras fotoalbum.
Bilen och jag brummade iväg till nästa borg.
Nu börjar det bli läskigt, inte ofta som jag är rädd, men så här har jag aldrig kört bil innan. Gran Canaria och Grekland har jag åkt buss, där det stupar brant. Här är det avbrutet helt 90 grader. Bara i kurvorna finns det stenblock som markerar vart vägen svänger. Och nu är det dimmigt, halt och jag börjar sakna energi. De bitarna räkor fyllde kanske min blindtarm med mat och jag hittade ingen glass försäljning på vägen från byn.
Efter 1 timme delar sig vägen och det finns borgar åt två håll, jag tar den närmsta. Varje gång vägen delar sig, finns det skyltar, så det ser ut att gå bra. Men efter ett tag körande, ser jag andra borgens namn. Jag har inte kört i en cirkel, men runt berget, får svänga tillbaka och leta efter en skylt jag missat. 40 minuter hittar jag rätt och har bara några km kvar, men nu går det brant. Bilen körs på ettan ibland, jag börjar undra om jag kan komma ner igen. Borgen ser jag inte från jag är nästan bredvid den, för jag är 795 meter över havet och borgen är omsvept av moln. Väl uppe finns det flera besökare, jag frågar dem om det är värt att gå sista biten upp. De tyckte det var halt och lite otäckt, men visar mig en bok som de har med sig. En samlad information om alla borgar i Frankrike och deras son var så intresserad av dem, att de nu var på en ”Borg tripp”. Ja, det kan man ju också göra och så fick de ju möta en vilse Svensk med. Jag satt och vilade på en sten, frös mest och det råa klimatet fick mig att tänka på det kalla Sverige som jag lämnade bakom mig. Tankarna tog mig istället till Riojas vilda slätter, eller San Sebastian och Atlanten.
Mycket hade jag varit med om och ännu var resan inte slut.
Med bromsen i hela tiden och båda händerna kramandes vita runt ratten, tog jag mig ner helskinnad. Jag körde sakta hela vägen till motorvägen och funderade på mina nästa steg. Tiden var på min sida och jag låg några dagar plus, min deadline var ett jobb som började. Skulle jag ta Milano och åka hem, eller varför inte ser mer av Italien? Under resan ner till motorvägen formades en ny plan och den skulle ta mig till Pisa och Venedig.
Med plattan i botten och rutten inknappad till Nimes, körde jag hela eftermiddagen. Det var nu 22 grader varmt och den råa luften var borta, jag var på bra humör och tankarna for runt om hur jag skulle fixa den nya rutten eller ej.
Jag körde på bra och kom fram till Nimes innan det blev mörkt.
Staden var lite som Bordeux, men mindre. Har alltid velat sett teatern, så ett stopp här var ett måste. Körde runt och letade efter en turistinformation, men när jag väl hittade en så var den stängd. Ställde bilen lite i utkanten, för jag hittade ingen parkering närmare och så började jag gå in mot staden och försökte hitta ett hotell.
Det var inte lätt och jag behövde gå till 4 olika, innan jag fann ett hotell, men de behövde har mitt pass innan jag kunde bli inskriven. Det låg i bilen förstås, så om jag kunde köra bilen till hotellets garage innan någon annan tar min plats- då kunde jag bo där.
Det blev en kamp mot tiden, sprang längs med gatorna och körde kanske lite stressigt. Men jag hann tillbaka och fick nyckeln till rummet, det var ett litet rum med tegelvägg utsikt, för mig var det perfekt! Jag hade en säng, dusch, elkontakt till datorn och ladda kamera batterier med. Jag öppnade alla fönster, duvor flög iväg och jag hörde vespa vrål från gatan. Himmelen var orange röd, jag var i frankrike och mådde bara så bra.
Duschade, klippte naglarna, tog på mig fint och med kameran i hand gick jag ut mot den gamla stadsdelen. En Arabisk festival var igång, de sjöng och sålde sötsaker. Kanske ett 100 tal var på plats och några dansade, konstigt kanske att vara med om något sådant och ha romerska byggnader bredvid mig. Men romarriket fanns utspritt till de norra delarna av Afrika med och en avancerad handel förekom. Jag tror nog att festivaler eller åtminstone marknader som detta fanns innanför Roms murar för 2000 år sedan, ett multinationellt samhälle.
Jag följde skyltarna och efter 2 kvarter dök Amfiteatern upp, en asfalterad väg gick runt Teatern och byggnader stod tätt. Det som är så speciellt med denna är att den är så intakt. Det kända Coliseum är mycket mer sönder än vad denna är och kanske medeltiden har att tacka, för husen då, använde dess kanter till husväggs del. Napoleon lät riva den medeltida delen och nu står den kvar som ett vackert monument och används idag som tjurfäktnings arena, är Frankrikes största Amfiteater.
Nu när jag var där, var den stängd för reparationer och kunde inte beträdas. Så jag gick till en pizzeria – El Torro. Allt där inne hedrade tjurfäktningen, t.o.m pizzorna hette namn som kunde hänvisas till sporten, där kan du inte hitta en ”Batman”.
Vandringen tillbaka gick jag förbi den Romerska stadsdelen, vissa hus används fortfarande som bostäder. Köpte en flaska vin och gick förbi Teatern igen, nu var den upplyst och mycket vacker, stadens stolthet.
Dagen efter skulle jag till Cannes och hann inte med mer, men Nimes har dessutom en Akvedukt, Tempel, antik trädgård och mycket mer.
Morgonen vaknade jag som vanligt klockan 06 och körde ut från garaget med hjälp av ägaren. Hotellet kostade mig 47€ och garaget 9€.
Hemma i Sverige har jag sett fina kort på Teatern, taget från en kulle, så den ville jag leta reda på innan jag lämnar staden. Jag körde förbi trädgården och följde skyltarna mot ett vakttorn. Vakttornet låg på den högsta punkten i staden och man kunde normalt få gå upp i den med en fantastisk utsikt. Jag väntade 30min som var kvar innan den skulle öppnas, men ingen kom, så jag klättrade upp på Tornet någon meter och tog några kort. Hade en fin morgon sol till hjälp och blev rätt nöjd med mina kort. Tyvärr stod jag för lågt ner och kunde inte se Teatern.
Hela staden var mycket lugn tyckte jag, men så började hetsig trafik ute på motorvägen.
Solen kom fram och himmelen var azur blå. Mellan åt körde jag ner till vattnet och gled förbi de rikas hus. Sen var jag i Cannes, körde igenom staden och blev bländad av folk, bilar, båtar, palmer och fina hotell.
Ställde bilen i en hamn parkering, kostar pengar, men då var den bevakad och jag kunde lugnt gå omkring. Satt mig vid piren och ringde hem, skönt att de vet vart jag är.
Jag är som många andra, mycket intresserad av film. Tittar igenomsnitt på 1 film om dagen, följer Oscargalan på TV sen 12 år tillbaka och gillar glamouren. Nu var jag här, lite tidig kanske, för galan är i sista veckan av September. Går till galans huvudbyggnad och tittar på klassiska handflatstryck, massa turister och Japanare här med. Nere vid stranden solar de och några segelbåtar ligger på svaj i viken. Hamnen byggdes i slutet av 1800-talet och var ett av de viktigaste som hänt staden, innan dess har det mest varit förödelser om jag tolkar rätt. Nu i alla fall blomstrar staden och alla ser ut att må bra.
Olika gatukök går att finna och de har alla historier om kändiskar som trånat efter något riktigt fettigt och ställt sig i kö hos dem. Jag nickar och beställer en stor baguette med rostbiff i mellan, sätter mig på en parkstol och tittar på duvor. Kommer på att jag måste ringa min bank, gör det och när de svarar så är de lite reserverade. De ser nämligen att jag ringer från utlandet och de är bara ett litet lokalkontor. Tyckte jag var lite kul.
Men, men. Gick omkring och tittade på byggnader, kändis hotell och förstås lyx båtar.
Sen var det dags att ta mig till Monaco..
Uppdateras snart, hör av er om ni undrar nått/ Kalle