Reseberättelse: Sensommardröm i Makedonien

Sensommardröm i Makedonien - en reseberättelse.

Efter en bilresa genom Europa kom vi fram till Makedonien - min sambo, jag och vår gamla Merca - och med oss kom hösten. Uteserveringarna stängde, vinden ven, stenkolsröken från kaminerna lade sig som ett lock över huvudstaden Skopje. Den tunga Tito-arkitekturen gjorde knappast stämningen eller vårt humör lättsammare. Vår fantasi om en lång sensommar som mjukt skulle glida över i någon slags light-höst visade sig vara just… ja, en dröm.
Det var fredag, vi misströstade och önskade att vi var någon helt annanstans än i detta Makedonien som vi hört skulle vara så vackert. Hört, men ännu inte sett. Vackert, var då? tänkte vi. Det här är ju som hemma i Södertälje en vanlig, dyster höstdag. Ingen sensommar här inte. Kanske borde vi åka till Grekland istället? Nu på en gång! Det är ju så nära, bara några timmar bort med bil, tänkte vi. Men Mercan verkade lite trött på att hela tiden dra vidare från land till land, och det var vi också. Trötta och frusna och med en släng av höstdepression. Men vi letade runt i våra ryggsäckar och hittade både en bortglömd guidebok över Makedonien och lite mera äventyrlusta. I Makedonien finns det inget hav, läste vi. Nej, vi vet det, muttrade vi. I Makedonien kan det plötsligt bli kallt, läste vi vidare. Ja, vi märker det, surade vi. I Makedonien finns det en sjö och en stad som heter Ochrid. Där är det vackert och ibland varmt långt in på hösten, åk dit, läste vi. Och det gjorde vi. Lastade in oss i Mercan igen och körde de branta, slingriga vägarna mot Albanska gränsen. Utanför staden var luften klar och himlen hög och blå. Höstlöven lyste. Hösten är inte så illa ändå, tänkte vi. Och när vi kom fram till Ochrid tänkte vi att oj, hösten är inte illa alls! För där var det sensommar, mild smeksam sensommar – precis som i vår fantasi. Den vackra gamla staden klättrade på kullarna kring Ochridsjön, en sjö så stor att den mera liknade ett hav. Vi horisonten skymtade Albaniens berg. Det var sagolikt vackert.
Vi hittade numret till ett pensionat och ringde på vinst och förlust. Visst finns det rum, sade pensionatsvärden. Var är ni? Vi är i hamnen, svarade vi. Sätt er på det italienska caféet och vänta så kommer jag ock hämtar er. Vi satte och på en uteservering i hamnen och beställde in cappuccino. Solen värmde i ryggen, vi tog av oss jackor och tjocka tröjor. Så kom han, pensionatsvärden, i sin målade träbåt. En båttur – staden var ännu vackrare från vattnet! Och bergen! – till pensionatet som låg inte vid, utan snarare på vattnet, Det fanns bara två rum på övervåningen, familjen som ägde stället bodde på nedervåningen. Från vårt rum hade vi utsikt över vattnet och den fantastiska Sveta Sofia-kyrkan, som ligger, omgiven av en prunkande trädgård, högt upp på berget ute på en udde. På morgonen fick vi starkt, turkiskt kaffe på terrassen. Rummet kostade 10 euro per person och natt.
På kvällen hittade vi en liten restaurang som låg något avsides vid ett torg. Vi åt ajvar (supergod paprikaröra), pinfärsk vildfångad forell (en annan god makedonsk specialitet), baklava och drack rakia och mera turkiskt kaffe. Sedan promenerade vi ”hem”, en nattlig promenad på den slingriga lilla vägen längst berget. När vi vaknade på morgonen kändes hösten lika avlägsen som tankarna på att åka vidare till Grekland. Här, där sommaren hade dröjt sig kvar, skulle också vi stanna.