Reg.datum: mar 2006
Ort: Sverige
Inlägg: 9
Rykte: 0
|
Reseberättelse: Kulturkrockar i Mittens Rike
Stationen är fylld till bristningsgränsen. Vi börjar bli vana vid synen och trängseln efter tre veckor i detta Kina, även känt som Mittens Rike, hem för en stadigt växande population på 1,3 miljarder. Visserligen är landet också det tredje största i yta på vårt klot, men det märks sällan, för att inte säga aldrig. Vi blir inte längre generade av alla blickar som nyfiket skärskådar oss och huvuden som vänds när vi som enda vita tar plats i väntsalen. Våra stora ryggsäckar tilldrar sig extra uppmärksamhet och jag bjuder på lite "underhållning" genom att plocka lite i min packning. Hygienen, eller snarare bristen på den, har vi dock svårt att förlika oss med. En man en bit ifrån oss snyter sig ogenerat i handen och torkar genast av den på sina blanka skor. Fungerar näsans innehåll som skokräm tro? Till och med kvinnorna snörvlar och harklar sig ljudligt, spottar på golvet och kletar ut loskan med skorna. Men det är alltså vi som tilldrar oss uppmärksamhet, om än alltid nyfiken och intresserad sådan. Vi får tydligt känslan av att många människor vi möter skulle vilja säga och fråga oss så mycket mer om de bara haft de språkliga kunskaperna. Ungefär det enda vi kan säga på kinesiska till dessa alltid vänliga och glada själar är "hej", "tack", "hejdå" samt "Sverige". För att samtalet ska bli några sekunder längre och för att eliminera risken att som vanligt bli tagen för en schweizare ("Sverige" och "Schweiz" heter nästan likadant även på kinesiska) så lägger vi ibland till "JO Waldner" och "pingpong". Det leder ofta till igenkännande skratt, leenden och några racketslag i luften. Toaletterna är också ett kapitel för sig. På allmänna ställen är de ofta grisiga och saknar helt diskretion. I små bås utan dörr sitter man på huk och kan utan problem föra en "konversation" med grannarna, bara en låg vägg skiljer båsen åt. Toapappret deponeras i papperskorgar (avloppssystemen är inte byggda för annat än for det som passerat genom kroppen) och oftast finns det inget vatten. Nåväl, nog om detta, vi får våra sovplatser på tåget (där "no spitting"-skyltar lugnar oss betänkligt) och förbereder oss på den relativt korta 13-timmarsfärden söderut. Via små vertikala stegar klänger sig smidiga kinesiska åldringar upp till toppbäddarna som nästan är uppe vid taket. Vi tänker på våra klart yngre föräldrar och ler, den bedriften hade de inte gjort om! När vi vaknar nästa morgon förstår vi snart att något är galet. Trots att vi borde vara framme står tåget stilla utan skymten av någon stad. Folk ligger kvar i sina sängar och vi lyckas av en kinesisk man inse att tåget är försenat. Vi visar tecknet för "broken" i vår engelsk-kinesiska ordbok och han svarar med en illustration som inte går att missförstå: tåget har spårat ur! Hur det hela har gått till får vi aldrig reda på, kinesens ordförråd har tagit slut och förmodligen vet han ändå inte mer än vi. Det är dock knappast någon Vilda Västern-urspårning det är fråga om, vi har ju inget märkt och tåget ligger inte precis på sidan i ett dike. Men vi får det bekräftat av en annan medresenär, så spårat ur har vi allt gjort! Att fråga tågvärdinnorna något visar sig vara lönlöst, de bara tittar undrande på oss, småfnittrar och kommer med ett gäng motfrågor på Mandarin till vilka vi bara kan slå ut med armarna. Oftast är det bara charmigt och exotiskt med dessa kommunikationshinder, men i detta fall önskar vi helst snabba klara besked om vad som hänt och vad som kommer att ske. Det är dock inget som Kina har i överflöd av...Väntan blir lång men kineserna verkar inte det minsta förargade, de tar det tvärtom med den största ro. Efter sex timmar är det status quo, inget vet ett dugg och ingen verkar ens bli lite irriterad. Jag tänker mig samma scenario i Sverige och inser att till och med lugna svenskar vid det laget hade tappat koncepterna. Flytta alltihop till Sydeuropa och det hade blivit revolutionsliknande tumult! Kineser är ett tåligt och uthärdande folk, minst sagt! Vi får lite till livs och tillåts gå ut på perrongen, men de högar som sakta byggs upp på rälsen under tågvagnarna får oss att skyndsamt ta oss upp till våra platser igen där "bara" den fräna ammoniaklukten når oss. Efter 12 timmars väntan rullar tåget äntligen igång igen. Vi når vårt mål till slut, över 18 timmar försenade. Vi klappar händer och jublar lite och undrar stilla om det i Kina finns något som motsvarar SJ:s restidsgaranti?
|