Resedagbok från Nigeria

Fredagen den 10 juni 2005

I dag ska vi påbörja vår långa resa till Mgbala Agwa, Nigeria där vi ska jobba med HIV/AIDS-projektet Catch Them Young. Vi ska åka tåg till Arlanda, sedan flyga till Paris, därefter Lagos och till sist åka buss 80 mil innan vi är framme i byn. Som vi har jobbat för denna resa! Eftersom vi inte fick några projektpengar har vi försökt skramla ihop lite genom diverse aktiviteter. Vi bakade bröd så att halva Krokom luktade jäst. Sedan stod vi mellan Konsum och Ica och sålde det. Vi har föreläst på olika skolor och tack vare alla underbara hjälpsamma människor så kunde vi blada på LT.

Nu är vi som sagt på väg och Turid och jag skålar med Proviva jordgubbsdryck på tåget. Vi har båda varit magsjuka...vi var beredda på att bli dåliga i Nigeria, men vi har ju inte rest utanför länsgränsen ännu!

I Bräcke hoppar Louise på tåget, hon har med sig en pin-maskin som man trycker knappar med. Vi trycker knappar med fina budskap, till exempel "Be faithful to your partner" och "use a condom".

När vi kommer fram till Arlanda försöker vi hitta någonstans att sova några timmar, planet till Paris går tidigt i morgon bitti. Vi finner ett hörn där vi bäddar med jackor, väskor och annat någorlunda mjukt. Jag upptäcker att broschyrerna om Östersund och böckerna om HIV/AIDS inte hjälper speciellt mycket mot kylan från det iskalla stengolvet.


Lördagen den 11 juni

Turid och Louise har stuckit iväg för att hämta 1000 kondomer som kommer med ett tåg från Östersund... vi hann inte få med oss dom igår. Jag vaktar våra väskor och försöker vakna till. Är inte riktigt kry än och har haft feberfrossa hela natten. Det känns som om jag ska svimma. Men när jag börjar tänka på att jag faktiskt är på väg till Nigeria nu så känns det lite bättre.

På planet kommer vackra franska flygvärdinnor med yoghurt och jag försöker undvika att spy när jag sväljer en malariatablett.

I Paris köper jag svindyrt franskt vatten och ombord på planet som ska ta oss till Lagos börjar det pirra i magen. Planet är fullt av Nigerianer och så vi, tre blekfisar från Sverige. Det känns som om folk tittar på oss.

Innan planet ska lyfta är det något som inte känns riktigt bra. Men jag kan inte sätta fingret på vad det är. Planet tar fart och åker fort fort, snart ska det lyfta men PANG så smäller det, riktigt högt och planet bromsar tvärt. Vi får vänta, vänta och vänta lite till. Sedan får vi veta att det var nåt fel med landningshjulen och att vi måste byta plan.

När vi väntar på det nya planet börjar några män att mucka. Jag minns inte ens vad de bråkade om , men inte var det nåt viktigt i alla fall. En amerikan kommer fram till oss och undrar vad i hela friden vi ska till Nigeria att göra. Det är ett mycket farligt och korrupt land, och ni ser ju hur dom är säger han och pekar på de bråkande nigerianerna. Jaja, vi tänker bilda oss en egen uppfattning tänker vi.

Ombord på det nya planet provar vi våra tv-apparater som man kan välja filmer och spela spel på. Men jag sover mest. Efter ca 5h är vi framme i Lagos. När vi stiger ur planet är det varmt, jättevarmt, och dessutom riktigt fuktigt. Lite som en bastu med mycket ånga. Vi börjar genast oroa oss för myggen och smörjer in oss med djungelolja. Nduka Ozor, grundaren av vår samarbetsorganisation Mgbala Agwa Yputh Forum möter oss. Vi ska växla pengar utanför flygplatsen och det känns obehagligt med en stor klunga människor runt om kring som får stora ögon när de ser våra pengar. En bekant till Nduka skjutsar oss till ett hotell inte långt från flygplatsen. Vi får bo i "The Royal Suite", ett svindyrt rum, det enda lediga enligt personalen. Säkert!

Vi bestämmer att vi ska träffa Nduka klockan sju nästa morgon för att hinna till bussen som går till byn klockan åtta. Jag svettas som en gris hela natten och ser fram emot att få duscha nästa morgon.


Söndagen den 12juni

Tio över sju upptäcker Turid att vi försovit oss. Panik! Det var bara att rafsa ihop sina saker och åka. Utan dusch, utan frukost.

Under bussresan får vi en uppfattning om hur Nigeria ser ut. Mycket palmer, mycket djungel, och otroligt mycket människor. Det finns små hus nästan överallt längs vägkanterna och enorma skräphögar. Under resan läser vi i ett häfte om Nigeria som Turid lånat på bibblan. Där står det att det är mycket farligt att färdas på vägarna i Nigeria, vägnätet är inte bra och man kan bli stoppad av polis och få betala pengar för att få resa vidare. Hjälp!

Men allt går bra, till slut kommer vi fram till byn där vi känner oss välkomna direkt. Alla är jättetrevliga och hälsar på oss. Vi får smaka på colanut, en slags besk träig frukt. Det är en tradition man har för att hälsa människor välkomna. Egentligen är det bara män som får ta emot cola, men de gjorde ett undantag för oss. Ndukas pappa, som är 98 år och en helig man välsignar colan på Ibo. Den förstår nämligen inte engelska!

Lite senare börjar det regna och vi springer ut för att svalka oss. Vi fick en dusch i dag i alla fall. Människorna undrar om vi är riktigt kloka. J

När vi är lagomt blöta och fräscha (inte) blir vi inbjudna till The Traditional Ruler som hälsar oss välkomna till Mgbala Agwa. Alla här i byn är verkligen gästvänliga, de vill ta i hand och hälsa oss välkomna. För många är det första gången de ser en vit människa och de får verkligten stor ögon!

På kvällen bjuds vi in till byns domare för traditioner och kultur. Vi får ta emot colanut igen, denna gång en bitter sort. Vi diskuterar om hur giftemål går till i Nigeria och Sverige. Louise berättar att större delen av svenskarna inte tror på gud - Nigerianerna tror inte det är möjligt! Människorna här är katoliker och tron är en mycket viktig del i deras liv.

Jag träffar en kille, Echefu, och det första han säger är att han vill gifta sig med mig. Snacka om snabba puckar:

Echefu - Do you want to marry me?

Emma - I can´t marry you, I´ve just met you!

Echefu - But I love you!

Det är regnsäsong och nu börjar det plötsligt forsa ner igen. Det riktigt vräker ner, jag har aldrig sett så mycket regn i hela mitt liv. Det blixtrar och åskar och vi tror att vi aldrig ska kunna gå tillbaka till Ndukas hus igen.

Vi är så hungriga, vi har inte ätit mer än lite kex och banan på hela dagen.

Till slut bestämmer vi oss för att gå hem i regnet. Vi viker upp byxorna och börjar vada. Det är en decimeter vatten överallt! Det är riktigt roligt att gå runt i djungeln i regnet och mörkret. Nduka lyser oss fram med ficklampa, för det är riktigt kolsvart på kvällarna och nätterna.

En flicka har lagat mat till oss när vi kommer fram. Edina som hon heter försöker lura oss att betela 1000 naira för maten, men Kennedy säger att vi inte ska betala något. Riset smakar underbart, och lite av fisksåsen går också ner.

Vi har fått ett eget rum där vi hänger upp vårt myggnät över ett par madrasser på golvet och sedan går vi och lägger oss. I byn finns varken el eller vatten men vid speciella tillfällen använder man en generator för ljus och ljud. Annars är det stearinljus och ficklampor som gäller. Dagen till ära är generatorn igång och utanför spelas afrikansk musik. Det är mysigt att ligga och lyssna.

Måndagen den 13 juni

I dag ska vi ha vårt första möte med MAYF. Först besöker vi marknaden där vi köper bananer, lök, ris och bönor. Alla människor är så glada när det ser oss, och hälsar oss välkomna. De har jättefina kläder i många vackra färgglada tyger.

Sedan hälsar vi på The Traditional Ruler igen för att presentera vårt projekt. Denne gång är hela hans råd med. Vi förklarar lite om vårt arbete och sen vill de ta kort med oss. När vi ska tillbaka till mötet med MAYF får jag och Turid skjuts med Oshi, domarens son på hans moppe. Det blir till en hel sightseeing genom byn och närliggande byar. Alla vinkar och ler mot oss, och Oshi kör in mellan husen och tutar så att folk ska komma ut och titta på oss. Jag tror att han vill visa upp oss.

Vi kommer för sent till mötet, Nduka var nog lite orolig vart vi tagit vägen så han blev sur på Oshi. Mötet gick iaf bra... Nduka bad för vårt samarbete. Det var mysigt att ha möte ute, möteslokalen är nämligen under ett träd på Ndukas tomt. Skönt med skugga!

Tisdagen den 14 juni.

Dagen börjar med kokt plantain till frukost. Banan är en frukt som set ut ungefär som vanliga bananer, fast större. Det smakar ungefär som kokt potatis. Inte speciellt gott men det går ju ner. Häromdan fick vi grillad plantain, det var mkt godare och smakade lite som banan.

Sedan har vi planeringsmöte med MAYF. Vi planerar hur vi ska lägga upp programmet och sedan börjar vi göra skyltar. Vi plitar ner olika budskap på Turids gamla lakan och en rulle pappa som pappa skickat med. Det går faktiskt att göra en hel del utan pengar. Fast det har MAYF-ungdomarna svårt att förstå. Ännu svårare är att få dem att fatta att vi inte är gjorda av pengar bara för att vi är vita.

Några av sakerna vi skrivit på hemmagjorda banderoller är: "HIV/AIDS IS REAL", "USE A CONDOM" osv. osv.


I början var det bara vi svenskar som skrev, men efter en stund började även MAYF-ungdomarna engagera sig.

Louise tar kort för att dokumentera vårt arbete, då kommer Nduka och säger till henne att sluta leka och börja arbeta. Det skulle han inte gjort, för Louise blir skitsur och talar om för honom att det faktiskt är hennes arbete att fotografera.

Nduka ser förvånad ut att en kvinna höjt rösten mot honom. Han säger till Louise att om en kvinna i Nigeria talar så till en man så kommer han att slå henne. Sedan kommer byns män att bjuda mannen på drinkar! Vi talar om för honom att om en man i Sverige slår en kvinna så kan han åka i fängelse. Alla ungdomar är uppriktigt chockade att vi säger emot Nduka.

När allt lugnat ner sig lite lär vi ungdomarna våra lekar som vi ska använda när vi besöker skolor runt om i byn. De verkar tycka att det är roligt. Om någon säger nåt bra så säger Nduka alltid - "Clap for her/him", och alla klappar händerna i en viss takt. Kul grej tycker jag! Det får den personen att känna sig uppskattad.

På kvällen går vi runt i byn och tittar och hälsar på folk. Jag går och pratat med Oshi och han tar mig i handen. Sedan börjar han fråga mig hur det går till i Sverige när man ska gifta sig, och om man ska fråga brudens far om tillåtelse. Haha.

Oshi måste hela tiden rädda mig från att bli påkörd av alla cyklister. Det är otroligt mycket cyklar i denna by, det är det vanligaste transportsättet.

Det är väldigt väldigt få som har bilar, men det förekommer också. Både cyklar och bilar kommer och kör hur som helst och tar ingen hänsyn till folk som går, man får helt enkelt kasta sig åt sidan. Eller i mitt fall, Oshi får dra mig åt sidan, för jag fattar aldrig när det kommer cyklar, det är ju kolsvart ute! Inne också för den delen.

När vi gått runt en stund börjar det spöregna och vi smiter in i närmsta byggnad som är hos en barberare. Där var det ljust, och väggarna vackert blåmålade. Egentligen får inte kvinnor vara där inne men som vanligt gör det ett undantag för oss tre. Oshi och Kennedy passar på att fixa hår och skägg. När det regnat klart gick vi hem.


Onsdagen den 14 juni

Vi får grillad plantain och pap till frukost. Pap är en slags geggamoja gjord av majs. Den ser ut som vanlijsås, men smakar som väldigt utspädd potatismos. Inte så mycket alltså. Klockan tio ska vi träffas för att gå runt till skolor och prata med rektorerna om vårt program. Här kommer aldrig folk i tid, så vi kommer inte i väg förrän vid elva. När vi avklarat dagens rundvandring bjuder vi ungdomarna på kex och läsk. Vi råkade göra en jättetabbe, vi glömde nämligen bort att be först. Oooops! Men vi lär oss.

Sen har jag en lång pratstund med Toney, Antoney, a.k.a. "Mr Talking". Han är en oerhört rolig person, man skrattar alltid när han är i närheten. Han är polis, men en oseriösare människa får man leta efter. I och för sig är inte polisen här i Nigeria seriös alls. Ofta ger de folk böter av olika anledningar och stoppar sedan pengarna i egen ficka.

Antoney föreslår att vi ska gifta oss och bli ett svenskt par. :P

De tär den varmaste dagen hittills och varken Louise, Turid eller jag känner oss riktigt på topp. Vi är jättetrötta och vill bara sova. Jag och Turid går och lägger oss för att vila men precis då ropar Mirian att hon har lagat mat till oss. Hon är det som oftast hjälper oss med maten, för vi får inte göra den själv för Nduka och Kennedy. Mirian verkar irriterad över att laga mat, och frågar oss om pengar och saker hela tiden. Hon vill nog egentligen inte hjälpa oss, men Kennedy tvingar henne. Jag ger henne en liten miniparfym som jag hade i min necessär, men hon ser inte det minsta glad ut.

På kvällen besöker vi rektorn på en av skolorna. Han är mannan med den näst högsta positionen i byn, strax efter The Traditional Ruler. Han är även någon slags politiker.

Vi blir bjudna på Cola Nut igen, denna gången en hel frukt var! Det går nästan inte att svälja, men vi vill ju inte vara oartiga heller

Vi tar nån tugga och gör sedan vårt bästa för att smussla ner dem i våra kläder. Tur att det är så mörkt! Cola Nut är som en slags mild drog, man blir jättepigg och kan inte sova när man äter den. Vi får en läsk och sen går vi hem i mörkret. Otroligt vad populärt det är med Coca cola här. Det har typ inga pengar men Coca cola måste man ha till sina gäster! Onödigt.

När vi kommer tillbaks har ICYE-medlemmen Julius kommit från Abuja. Han har varit utbytesstudent i Danmark och vi kan prata "skandinaviska" med varann.

Alla är så trötta så vi går och lägger oss nästan på en gång. Mitt i natten blir vi väckta av några som skriker och sjunger. Det var tydligen någon som höll på att dö i natt, se det var därför de bad och sjöng.

Torsdagen den 15 juni.

Klockan åtta ska vi träffa alla MAYF-medlemmar för att gå till två skolor och ha undervisning. Men här i Nigeria betyder inte klockan åtta inte klockan åtta.

The African time. Suck.Vid nio börjar det dyka upp lite folk och då skulle vi egentligen redan vara på skolan. Besöken på skolorna går riktigt bra, barnen verka tycka att våra lekar är roliga och MAYF-ungdomarna som föreläser gör ett bra jobb.

Nu sitter vi ute på bron till Ndukas hus och skriver. Det är en massa barn här runt omkring som tittar på oss. Allt är verkligen annorlunda här. Medan föräldrarna arbetar i jordbruk tar barnen hand om varandra. Här vet man inte vad dagis är. Små barn tar hand om mindre barn. När någon ramlar och slår sig finns ingen mamma i närheten som springer dit för att trösta. Barnen är inte alls lika "mammiga" som i Sverige.


På kvällen sitter vi ute och pratar med Kennedy, Myrian, Julius och Toni. Toni är ju helt från vettet. Helt tokig. Han påstår att han ska köpa ett hus till mig i Sverige och ett i Nigeria och vi ska ha "discussion on bed" så att jag kan föda honom tio barn.

Till kvällsmat blev det nudlar. Vi börjar bli så trötta på att Nduka tar varje chans att försöka lura oss på pengar. Han har sagt till Julius att han bjuder honom på allt här. Men det är VI som betalar! Myrian kommer och frågar efter pengar flera gånger om dagen, vilket är irriterande. De påstår alltid att saker och ting kostar flera gånger mer än vad det egentligen gör. Många människor ser dollartecken framför ögonen när de ser vår vita hy. Det känns tråkigt att det är så. Det kanske blir så när man växer upp i ett så fattigt och korrupt land.


Fredagen den 16 juni

Vi får bönbullar och pap till frukost. Dessa flottiga bullar gör oss lite illamående men man måste ju försöka få i sig nåt för här vet man aldrig hur många timmar som går till nästa måltid.

Klockan tolv ska vi ha möte och planera inför streetwalken som vi ska ha i eftermiddag. Vi har blåst upp våra medhavda ballonger och skrivit massa fina slogans på.

Streetwalken blev så lyckad! Vi dansade, gick, sprang, sjöng och skrek. Sedan blev vi lata svenskar trötta och fick åka bak på Prince bil. Det var läskigt, jag höll på att ramla av flera gånger och dom kör ju inte direkt försiktigt här. Oshi satt fram på huven och pratade om HIV/AIDS i en megafon. Det var massvis av barn som sprang efter bilen, helt outtröttliga. Vi åkte genom många småbyar och sedan var det några av barnen som inte hittade hem igen! Men dom fick hjälp tillbaka.


Lördagen den 17 juni

Idag var vi i Owerri, den närmsta staden från byn. Vi skickade mejl till Sverige från ett Internetcafé. Det fanns air condition! Och vi köpte glass så ett tag frös vi nästan. Nästan.

Sen åkte vi runt runt runt och runt lite till för att Louise skulle kunna bränna sina kort som hon tagit med digitalkamera. Men det fanns inget sånt ställe i hela Owerri. Det var såå varmt! Stekande sol och mörka lädersäten i en bil utan air condition är ingen höjdare. Tråkigt nog kunde inte Myrian följa med, för det fanns ingen plats i bilen. Det kändes tråkigt för vi hade sett fram emot att hon skull med. Vi hade tänkt köpa hårförlängning och ull till mitt och Louise hår.


Söndagen den 18 juni.

Idag har vi varit i en av Mgbala Agwas många kyrkor. Det var en katolsk kyrka med en hel massa kollekt. Vi var nog fram minst fem gånger och gav pengar. Sen sprayade dom oss med vatten i ansiktet och vi blev välsignade ända till slutet av juli. Välsignelse kan alltså köpas för pengar. :P

All människor var klädda i sina bästa kläder, många hade speciella dräkter och vackra huvudbonader. Kvinnorna måste täcka sitt hår när de går i kyrkan. En gång skickade Kennedy fram oss för att ge extra mycket pengar. Konstigt tyckte vi, för alla i kyrkan började applådera. Sedan berättade han att vi lämnad kollekt för att tacka för att Gud gjort något stort i vårt liv. Det hade han nog räknat ut, Kennedy! Det är inte så lätt för oss att fatta nåt när allt är på Ibo. Sen gick vi fram och lämnade kollekt med kvinnorna från samma del av Mgbala Agwa. Det var jättekul för vi dansade som dem och alla skrattade när de såg oss "Ondotchas" göra likadant som de nigerianska kvinnorna. På eftermiddagen var det dags för fotbollsmatcherna med kondomundervisning. Vilodagen till trots. Sport verkar mycket viktigt här, liksom religionen.


Själva matcherna var mycket lyckade, men pausaktiviteterna då vi skulle visa hur man trär på en kondom (med hjälp av bananer) samt dela ut kondomerna blev fullständigt kaos. Ingen höll sig till våra planer och jag och Turid blev nästan nermejade av människor som ville ha kondomer. Många av dem var barn, och trodde nog att det var godis.

Vi var så besvikna att ingen lyssnat på oss och följde planen! Speciellt Turid var så arg att hon kokade. På kvällen skulle vi ha möte och diskutera vad som hänt. Ledaren Oshi var två timmar sen, och vi blev inte gladare precis. Alltid denna "African time" Vi tre svenska tjejer var sura som citroner.

Sedan höll Oshi en bön och bad allt alla problem och missförstånd som skett under dagen skulle brinna i helvetet. -Fire, fire!!!

Jag kunde knappt hålla mig för skratt. Hur ska de kunna lära sig av misstag om de tror att man lätt som en plätt kan bränna upp dem?

Vi skällde lite på MAYF för att de varit så oorganiserade. Den enda som höll sig till planen var en kille som målat hela sig i vit lera för att de ut som en "Onotcha" och dra uppmärksamhet till matchen. Han skötte sitt jobb alldeles lysande så vi gav honom fotbollen som belöning. Men som den fina MAYF-medlem han är skänkte han den till föreningen. Bra gjort!


Måndagen den 18 juni.

Idag var det dags för Advocacy meeting på Aloma Primary School. Det var bara Echefu (den första av mina friare) och jag som skulle gå dit. Som bäddat för pinsamheter. Jag var nästan lite rädd att han skulle dra in mig in nån buske och ta sig friheter. Men tack och lov var han den perfekte gentlemannen. Han pratade en underlig engelska så jag har lite svårt att fatta vad han säger ibland. När vi gått en bit dök Malachi upp, tack och lov. Han är så söt!

När jag eskorterats tillbaka till Ndukas hus började Myrian fläta mitt hår. Hon var så snabb! Det tog inte speciellt lång tid, särskilt med tanke på att hon samtidigt sprang iväg och lagade mat då och då. När det var klart kändes mitt huvud så tungt, jag fick nästan bakvikt. Hehe.

På kvällen bjöd Mr Jones med mig, Turid, Louise och Kennedy till nån slags pub i byn. På huset fanns målningar och de hade till och med gräsmatta! Så det var lite snofsigt. Mr Jones är tydligen alla tjejers favorit för han har lite pengar. Han bor oftast i Abuja där han har nåt slags datorföretag, och en tjej. Sen har han en tjej här också, en i Lagos och en i Port Harcourt. Allt enligt rykte! Vi hade intressanta diskussioner om jämställdhet, kvinnor män och sex.

Mr Jones funderar - Emma, are you good in bed?

Jag - Huh???

Mr Jones - Well, I have to aks because I haven´t tried you!

Turid, Louise & jag - Hahahahahahahahaha!!!

De andra drack nigeriansk öl, jag drack cola. Öl har aldrig varit min grej.

Tisdagen den 19 juni.

Våra magar mår inte så bra. Vi har sprungit på toa hela natten alla tre. Stackars Turid, hon mådde så dåligt att hon stannade hemma från skolbesöket idag. Tråkigt!

Det gick riktigt bra på skolan men vi tycker att killarna tar över alldeles för mycket så tjejerna får ju knappt en syl i vädret. Det måste bli en ändring på det här!


Onsdagen den 21 juni.

Idag har vi varit på en primary och en secondary school. Det gick inte enligt planerna, vilket vi har vant oss vid nu. :P Innan vi gick iväg hade vi bestämt att tjejerna skulle sköta lektionen på primary school, men det slutade med att Oshi pratade 90% av tiden. Inte bra! Och när man pratar så lyssnar han inte på vad man säger.

På MAYF-mötet efter skolbesöken tog vi upp detta, och bestämde att i morrn ska tjejerna sköta allting på primary school, och killarna får fixa secondary school. Vi bjöd på avslutningsfika: Maltdrink (inte så gott, smakar som jättesöt öl), friterade bollar och bushmeat. På kvällen hälsade vi på Franka, en av tjejerna i MAYF. Det var trevligt. Hon berättade om maskeraden som äger rum här nästa vecka. Då tar männen på sig masker och springer runt och sjunger. Kvinnor och barn måste hålla sig inomhus annars kan de bli slagna, få sitt hus förstör eller krävas på pengar. Märklig tradition!