Reg.datum: mar 2006
Inlägg: 1
Rykte: 0
|
Reseberättelse: Gorilla-safari i Bukavu
Denna otroliga resa gick till Bukavu i nordöstra delarna av Kongo, vid gränsen till Rwanda. Efter en mardrömslik landning, då det lilla propellerplanet okontrollerat åkte av landningsbanan och vi parkerade med en häftig inbromsning i gräset bredvid banan, kändes det tryggt att vara på fast mark. Därefter väntade drygt en timmes bilfärd, på vägar som sett sina bättre dagar, för att nå till själva ”staden”. Målet med resan var att få komma ut i den riktiga djungeln och träffa gorillorna som lever bland bergen i Bukavu.
Efter en sömnlös natt, då tankarna på vad som väntade dagen efter fått fritt spelrum, var det skönt att morgonen nalkades. Förväntansfulla steg vi upp och åt en enkel frukost på verandan av hotellet, med en underbar utsikt över Lake Kivu. Transporten hämtade oss, precis som avtalat utanför hotellet och vi började vår färd upp mot bergen. Då vi passerat ett flertal små afrikanska byar och vägposteringar nådde vi vår slutdestination nationalparken, Kahuzi-Bieca. Vi befann oss högt uppe bland bergen och morgondimman hade ännu inte hunnit lätta. Temperaturen låg strax under 20 plusgrader och vi tog huttrande på oss långärmat. Trots värmen, upplevdes Bukavu som kallt.
En förtrupp var redan ute i djungeln för att leta reda på gorillorna, så att vi skulle slippa irra omkring planlöst i vegetationen. Det blev en lång väntan, uppåt 3 timmar, innan vi till slut gav oss in i nationalparken. En mäktig naturupplevelse väntade oss. Från vägen sett, verkade djungeln i princip ogenomtränglig, ungefär som en grön vägg. Allt från små buskar upp till gigantiska träd. Plötsligt kändes människan väldigt liten och naturen så väldig.
Vi gjorde halt en bit in i nationalparken och medan en förstyrka försvann in i djungeln för att kontrollera att det var säkert område för oss, både när det gällde minor och gerillor, intog vi vår medhavda lunch. Två beväpnade vakter stannade kvar hos oss. Vi väntade tålmodigt. Till slut fick vi klartecken och ivriga gav vi oss in i terrängen. I täten gick två män med machetas, som försökte underlätta vår framkomst på den knappt märkbara stigen. Djungelns mörker slöt sig omkring oss. Då vi hade ont om tid, blev det en mindre språngmarsch ett par kilometer. Stigen gick brant upp- och nedför och över nedfallna trädstammar. Det gällde att ha tungan rätt i mun och se upp vart man satte fötterna. Djungelns dofter förstärktes av fuktigheten. Ovanför oss bredde trädens kronor ut sitt lövverk. Plötsligt stannade vi till och alla sinnen skärptes. Fanns gorillorna här?! Nej, våra följeslagare stannade bara till för att njuta av de frukter naturen bjöd på, nämligen björnbär. Inte ens i vår vildaste fantasi hade vi kunnat tänka oss att det i afrikas tropiska djungel skulle växa björnbär. Eller squash. Hela djungeln är full av squashplantor!
När vi vid nästa stopp lyfte blicken, fann vi ögonkontakt med djungelns faror! Gorillorna. Pulsen skenade. Vad skulle hända? Vågade vi gå närmare? Vi var på väg in i gorillornas ”vardagsrum”. Framför oss hade vi en familj bestående av tre gorillor. Den stora silverryggen satte sig bekvämt tillrätta i grönskan och åt oberört av sin frukt. Kamerornas klickande ljud berörde honom föga. Han bara stirrade på oss, som om han frågade sig vad det var vi höll på med. Honan däremot tog med sig ungen bort från oss, i skydd bakom buskarna. Vi tog några trevande steg närmare. Våra guider tuggade frenetiskt på samma frukt som gorillahanen och gav då och då ifrån sig gorilla-liknande ljud. Gorillorna lät sig beskådas. Det kändes som tiden stod stilla. Magiskt. Vi kom så nära som drygt 4 meter ifrån dessa mäktiga djur. Utan djurparkernas skyddande galler. Helt otroligt.
Vi lämnade familjen där vi fann dem och smög långsamt tillbaka, men i tankarna fanns de fortfarande kvar. Resan tillbaka kändes tämligen händelselös och ointressant. Det vi sett och upplevt under dagen var så otroligt mycket större. Once-in-a-lifetime! Och vi längtade redan tillbaka...
|