Reseberättelse: Mt. Kinabalu 4095m, Min största utmaning!

Mitt livs största utmaning! Bestigning av Mount Kinabalu 4095 m!

Efter en två månaders vistelse i Filippinerna hade jag och min pojkvän Krille tagit oss till Malaysiska delen av Borneo för att bestiga berget Mount Kinabalu. Alla 4095 metrarna ville vi klara av på ett dygn!
Tidigt en tisdagmorgon i november ringde larmet på mobilen i vårt rum i staden Kota Kinabalu på nordöstra Borneo. Klockan var kvart i sex och vi skulle bli hämtade halv sju av vår researrangör. Allt var fixat genom dem; climbing permit, guide, certifikat, försäkring osv. Till frukost tryckte jag i mig riset med jordnötssås som jag fått av en muslimsk tjej som bjudit hem oss för att fira den muslimska högtiden ”Hari Raya” kvällen före. Efter att ha stått på hotellrummet hela natten utan kylskåp var måltiden sådär, men i brist på annat så smakade det mumma! Efter denna ovanliga frukost stod minibussen parkerad utanför och det var dags för avfärd till sydostasiens högsta berg som skulle bli vårt kommande äventyr. Resan till högkvarteret som låg på 1200 m tog 2 timmar med minibussen och jag försökte sova lite, för vi hade kommit i säng sent efter den mångkulturella upplevelsen kvällen innan.

Väl framme fick vi vår packlunch i en frigolitlåda och mötte upp vår guide. Sen började vandringen. Första dagen skulle vi gå upp till Laban Rata, där vi skulle spendera natten. Guiden som visade sig vara något av en tidsoptimist trodde vandringen skulle ta ungefär 4 timmar. Det var uppför hela vägen med några korta sekvenser av planare mark. Till en början kändes det ganska lugnt. Det var 7 shelters på vägen där man kunde stanna och vila och fylla på sin vattenflaska med vatten som togs från bergets bäckar. Mellan varje shelter var det mellan 0.4 och 1 km mellanrum. Allt som allt skulle vi gå 6 km uppför den dagen. Upp till shelter 1 gick det ok, fast man svettades som en gnu. Stora delar av leden var gjord i olika höga ”trappsteg”. Ibland kom trappsteg i trä, och då fick man passa sig för att halka. Det var riktigt kämpigt att gå upp och man flåsade en del. Vi kämpade på och kämpade på. Vid shelter 4 tog vi vår lunch. Då hade vi kommit halvvägs och det kändes som att det skulle funka, även om det var jobbigt.
[pic:b697ab1d72]743[/pic:b697ab1d72] [pic:b697ab1d72]742[/pic:b697ab1d72]
Ju högre upp vi kom desto mer ansträngd blev jag. Kände tydligt av den tunnare luften när vi närmade oss 3000 m. Jag fick huvudvärk, yrsel och lite lätt illamående. Redan fick jag ångest, för tänk om det blir ännu värre och vi måste vända?

Jag fick gå före Krille för att bestämma takten. Han hade kunnat gå snabbare, men väntade in mig. Tillslut blev jag vit i ansiktet och började gråta, orkade inte. Men alternativet var ju att vända och gå neråt, vilket var mycket längre, dessutom ville jag ju inte ge upp så tidigt, så vi fortsatte och fortsatte. Sakta, sakta tog vi oss närmare Laban Rata. Landskapet förändrades från nästan tropisk regnskog till torra, låga, knotiga träd och lite buskar. Här och var hittade vi några fjällhallon att smaska på och orkidéerna lyste som färgklickar i det gråa lanskapet. Det såg ut som ett sagolandskap där den steniga stigen med röd jord gick fram mellan de gråa stammarna. Lite synd nu efteråt att jag var så trött att jag inte kunde njuta av den spännande miljön ordentligt. Krille kunde uppskatta den mer. Tillslut, efter många små pauser, nådde vi Laban Rata. Då var vi bägge helt tomma på energi och jag var så trött att jag nästan inte orkade ta ett steg till.
[pic:b697ab1d72]740[/pic:b697ab1d72]
Vandringen hade tagit ungefär 6 timmar och klockan var runt tre. När vi kom fram behövde magen en rejäl påfyllning, så vi beställde varsin spaghetti bolognaise, som visade sig vara äcklig. Jag hade ingen matlust och det skulle jag inte komma att ha under hela vistelsen där uppe. Antagligen på grund av höjden. Laban Rata låg på ungefär 3300 m. Från början var det tänkt att vi skulle sovit i en sovsal en bit från restaurangen, tillsammans med 20 andra personer. Där fanns ingen värme och utanför var det nollgradigt på natten. För vår del kändes det omöjligt efter strapatsen och vi hade sådan tur att vi fick ett ”VIP” rum ovanpå restaurangen. Vet inte om det var särskilt lyxigt egentligen, snarare som en bungalow fast med varm dusch på stengolv! Men den varma duschen hade jag kunnat betala mycket för i det läget! Efter de fåtal tuggor jag fått i mig stupade vi ner i sängen. Eller jag i alla fall, för Krille var lite exalterad och tog lite kort innan han kröp ner. Vid åttatiden gick vi upp och åt kvällsmat och sedan gick vi och lade oss igen. Vi skulle nämligen börja väldigt tidigt nästa morgon, rättaresagt klockan 02.30!

Vi sov en orolig sömn med mycket drömmar. Pulsen kändes som efter en joggingtur pga höjden. Vaknade 01.45 av att mobilklockan ringde. Gick upp och tog på oss varma kläder och gick ner och käkade lätt frukost med toast och te. Sen tog vi på oss alla kläder i hade. Det blev några lager. I vår backpackerrygga hade vi inte mycket varma kläder, så vi hade fått shoppa på oss lite dagen innan, men det var egentligen inte tillräckligt på det kalla berget. På med vandrarkängorna som vi släpat på under hela resan för att klara av vandringen och till sist krönte vi mössan med en pannlampa. Det var kolsvart ute. Den nollgradiga luften kändes väldigt ovan efter de senaste månaderna i 30-gradig temperatur. 02.40 började vi vår vandring tillsammans med vår malaysiske guide. När vi frågade ifall han trivdes med sitt härliga jobb fick vi veta att han varit guide i 7 år och gått cirka 3 gånger/vecka. NEJ, svarade han väldigt snabbt, och man kunde förstå varför när han spatserade uppför berget ned händerna i fickorna och fick vänta på oss!
[pic:b697ab1d72]744[/pic:b697ab1d72]
När vi kom ut och skulle börja gå insåg vi verkligen hur becksvart det var därute. Spännande, men lite äckligt. Andra dagens vandring började jättebra. Jag kände ingen yrsel eller huvudvärk och var jätteglad och entusiastisk. Vi skulle stiga 7-800 m, vilket i längd var 2,6 km. Toppen skulle vi nå vid soluppgången runt klockan 06.00. När vi nått till checkpointen där vi skulle visa upp våra brickor för att visa att vi inte ramlat ner för något stup på vägen var jag ganska trött, men ändå ok. Efter den började de riktiga klipporna. Tidigare hade det varit stigar med ”trappor” och stenar som dagen innan. I kolmörkret belyste pannlampan stigen framför oss. Vi fick se upp för alla rötter och stenar som kunde göra vandringen till en mardröm. Hade inte varit en höjdare att stuka foten och hoppa de 3500 meterna ner på ett ben!

När klipporna började fick man följa ett vitt rep för att finna rätt väg. Vi började med en kolsvart, skrämmande klippa som blev förvarning om vad som komma skulle. Det var jobbigt att ta sig uppför och guiden sa att det skulle bli en del sådana ställen. Själv gick han utan rep, han var ju så van. Vi kämpade uppför. Jag kände av den tunna luften mer och mer och fick huvudvärk och yrsel igen. Krille gick före och jag orkade helt enkelt inte med hans takt. Blev helt färdig och gråtfärdig igen. När jag blev gråtfärdig och kämpade emot fick jag nästan andnöd för strupen snörpte sig. Till slut hyperventilerade jag nästan och var tvungen att stanna med tårarna rinnande ner för mina frusna kinder. Krille tröstade mig och sa att vi kunde vända, men att jag kunde klara av det om vi tog det sakta. Jag blev motiverad av hans ord. Att vända nu skulle vara ett enormt misslyckande! Så jag tog ett djupt andetag och fortsatte gå.
[pic:b697ab1d72]746[/pic:b697ab1d72] [pic:b697ab1d72]748[/pic:b697ab1d72]
Tillslut kunde jag bara gå 2-3 meter innan jag började flåsa ordentligt och fick stanna. Gick där och höll i repet och försökte njuta något av stjärnhimlen, men det var inte lätt. Kämpade vidare och frågade då och då hur långt det var kvar. Första gången jag började gråta var det ungefär 1,7 km kvar och jag suckade högt och sade bara: -Oh no. Tillslut gick det inte längre, jag pallade inte. Guiden sa att jag skulle ta det jättelugnt. Om jag kände att det absolut inte gick så sa han att ”then dont push yourself. Dont push yourself to hard”. Naturligtvis kom det två stora feta råttor springande från ingenstans och attackerade mina fötter när jag stod där som mest förstörd. Då skrek och svor jag och blev förbannad istället. Efter den händelsen bet jag ihop, tog tag i repet och började gå med små, små steg. Upptäckte att det var lättare att gå utan rep och under en lång, lång tid tog jag 20 cm steg. Krille har sagt efteråt att han tänkte att vi skulle ge upp om jag sa en gång till att jag inte orkade. Men det gjorde jag inte.

Vi gick och gick, sakta, sakta. När det var 700 m kvar mådde Krille också jättedåligt, yr, illamående och med en pulserande huvudvärk. Vi fick i oss lite av all choklad som låg i ryggan. Jag mådde lite bättre just då och tänkte att vi inte kunde ge upp när vi var så nära. 500 m, 200 m och tillslut var det bara klättringen uppför den sista steniga biten kvar! Då var det nästan ljust. Krille kom upp 10 min före mig. Jag var helt, helt färdig verkligen. Orkade ingenting! MEN JAG VAR PÅ TOPPEN! 4095 upp stod vi och betraktade en lilarosa soluppgång som lyste upp det svarta berget omkring oss.
[pic:b697ab1d72]749[/pic:b697ab1d72] [pic:b697ab1d72]737[/pic:b697ab1d72] [pic:b697ab1d72]738[/pic:b697ab1d72] [pic:b697ab1d72]731[/pic:b697ab1d72]
Vi var högt ovanför molnen som omslöt berget och började täcka mer och mer av marken i dalarna. Det var redan dags att börja nedstigningen till Laban Rata, sovstället, igen. Nu var ju det värsta över. Trodde vi ja! Om jag vetat hur den sista biten av den klippiga delen såg ut när det var ljust hade jag aldrig gått där utan någon typ av säkerthetsanordning i det kolsvarta mörkret på morgonen. Man gick på en smal, smal bergskant och höll i repet. Ett felsteg där så att man mist repet, ja då hade man rullat ner för berget och blivit ett med klipporna. Var livrädd och under den sträckan tog jag ut mina ben rejält.
[pic:b697ab1d72]734[/pic:b697ab1d72] [pic:b697ab1d72]728[/pic:b697ab1d72] [pic:b697ab1d72]729[/pic:b697ab1d72] [pic:b697ab1d72]735[/pic:b697ab1d72]
Två timmar tog det ner till 3300 m. I slutet gjorde det väldigt ont i benen. Krille hade nog ännu ondare än mig tror jag. Meningen var att vi bara skulle äta frukost, vila en halvtimme och gå vid nio igen. Vi kom fram 08.15. Sista biten skulle ta 4 timmar. Det hade ALDRIG gått. Vi gick och lade oss i 1,5 timme och käkade sedan mat. Halvmjuka nudlar för mig. Helst hade vi velat sova där en natt, men det kostade mycket. Vi bet ihop.

När vi skulle gå blev vi piggare. Vi upptäckte att det gick betydligt lättare och man småsprang nerför och hoppade mellan stenarna. På det sättet blev det inte lika mycket statisk träning. De första två shelterna gick jättefort. Vi hade mp3 spelare med favoritmusik, vilket gav oss energi till att hoppa oss fram i takt, det höjde humöret.

Guiden sa att vi skulle ta det lite försiktigt, för det började regna, så till vår besvikelse var vi tvungna att sakta ner. Halvvägs hade vi fått rätt så ont i benen och värre skulle det bli. Under den sista biten av nedstigningen kunde vi nästan inte gå. När det var en km kvar ville Krille bara sätta sig där, men vi hade ju absolut inget val. Jag hade sträckt en hälsena halvvägs någonstans, så jag hade gått och klängt på räcken i någon timme och fick gå med samma fot före ner för alla trappsteg. När vi hade några 100 m kvar till headquarters höll jag på att gå under verkligen. Kunde nästan inte gå och haltade som en gammal höna.

Sista 100 m upp till registreringen var en trappa. Det låter som ingenting, för vad är 100 meter vanligtvis? Ville bara ramla ihop, ville krypa, ville sova där på marken, men med räckets hjälp så klarade jag det! Vi satte oss leriga, utsvultna, uttorkade och med kroppar som gele i minibussen och hämtade våra certifikat. Sen körde vår galna chaufför oss tillbaka till Kota Kinabalu med ett stopp på McDonalds drive-in, där jag kunde få en efterlängtad jordgubbs milkshake! Konstigt nog så var det något jag längtat efter under vandringen. Vi kom hem till vårt vandrarhem och duschade bort all lera. Sen sov vi som små barn från halv åtta på kvällen till åtta morgonen efter. På morgonen upptäckte vi att minsta rörelse de närmaste dagarna skulle bli en strapats. Inför det första toalettbesöket hasade jag mig ner för sängen med raka ben, stapplade som en hundraåring till badrummet och fick slänga mig med en duns ner på toaletten för att överhuvudtaget kunna sitta! I TRE DAGAR fick vi ligga på hotellrummet och bara ta turer ut till de små malaysiska kvartersrestaurangerna för att äta då och då. Det är konstigt nu efteråt att tänka sig hur en trottoarkant kunde innebära ett problem att ta sig ned för! Från receptionen på vandrarhemmet var det två trappor till utgången, vilket blev en pinfull procedur varje gång! Och OJ vad personalen skrattade varje gång vi kom tillbaka och de sett i övervakningskameran hur vi lyft oss ner och upp steg för steg med ena handen mot väggen och den andra på räcket!

Mt. Kinabalu var en sanslöst jobbig upplevelse, fast jag är otroligt stolt över att jag klarade det. Efter en del gråt och andnöd förstås. När tanken kommer upp att det faktiskt är halva Mt. Everst i höjd så fylls man av en härlig känsla. Vet inte om jag skulle göra om det när jag nu efteråt vet hur kämpigt det var. Nästan inte värt det. Men det var en utmaning –och jag KLARADE DET!
/Emilia Kongbäck – bergsbestigaren nr 1!

Denna reseberättelse är godkänd och belönas med en biobiljett.

Författaren har även chans att vinna rese-presentkortet på 5000:- Läs mer om tävlingen här: http://www.reseforum.se/forum/bonus-...-kr-vt574.html

Komplettera gärna era berättelser med (egna) bilder, det ökar chansen att vinna!

Glöm inte att maila era adresser till reseforum@gmail.com när ni tjänat ihop till era belöningar.

Olov

Hej!
Kul att läsa om eran M.K upplevelse. Jag och min pojkvän var oxå på Borneo för några månader sedan. Vi hade inte så mkt tid så vi valde att antingen gå upp för berget eller åka och dyka/snorkla på Sipedan (världens bästa dyk/snorkelvatten)
Vi valde det senast. Helt otrolig upplevelse det oxå!
Jag som inte har dykcert snorklade. De lämnade av mig på ön Sipedan medans de andra åkte runt ön för att dyka. Jag vadade ut i vattnet och den lilla bit som det var grunt på , ca 15 m ut. Jag simmade ut till kanten och där var ett dropp rakt ned i havet på 2000m. Här var otroliga koraller, sjöormar och fiskar allt från 1cm till1,5 m. Jag såg två jättesköldpaddor och 4-5 hajar som bara var några meter från mig. Vi stupkanten var det mörkt under mig men jag fick även se någo tsom såg ut som en manta! JÄTTESTOR!
Detta var min bästa upplevelse. Jag tog även mitt dykcert här som gick på 1200sek, billigt och bra!
Nästa gång kanske ni åker och dyker och vi går upp för berget?!

mvh
Lowisa

Hej !

Jag såg er historia, vill bara säga att jag gjort samma sak och det var verkligen mitt livs största utmaning !
Det var enormt kul att läsa detta. Adjö ! :lol: